Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1869, sida 3

osynlig, må det nkas om hjert: t 1bittrare tårar än ögat förmår. I svensk vältaliglighet kallas vår treuddiga flagga, som talar enI dast ärans språk, för den ,tretungade; och den svenske artisten har man sett teckna henne uppoch nedvand. Vid ett beväringsmöte sistlidne sommar frågade en kapten sitt kompani, om någon af dem kunde beskrifva svenska flaggans utseende. En del svarade med att fråga hvad en flagga vore. i somliga sade att hon var röd, andra grön, några hvit o. s. v., och af 114 beväringsynglingar visste sendast fem, att hon var blå med ett gult kors. Svenska flaggan blåste dock nära derinvid, på ett I schweitzeri, och tillfrågade hvilken flagga det var, svarades: Det är hotellflaggan. En sådan obekantskap med vår betydelsefullaste ISymbol hör icke få forttara, ty den kan blifva vådslig. När meningen icke är att i skolan uppfostra emigranter, eller dana ett kosmopolitiskt folk, som utan smärta skulle kunna upplösas och skingras, synes detånu vara hög tid att våra skolor och undervisningsanstalter öfvergifva sin i nationelt hänI seende alltför neutrala hållning och lyfta sig till en mera bestämd, klar och ren svensk anda och riktning. En fosterländsk krigsundervisning vore ett stort steg åt detta mål. Rätt tillämpad skulle den icke blott stärka sinne och kropp, anslå och höja känslorna samt utvidga begreppen, utan ock I skapa fosterländska män, hvilka med tillgifvenhetens band förblefvo fästade vid fäderneslandet och alltid vore redo att för dess väl offra sina bästa krafter. Uti elementarläroverken kunde krigsundervisningen erhålla en något vidsträcktare tillämpning. Det är också af vigt att så sker. En fosterländskt sinnad befolkning, undervisad uti försvarets fordringar, vore i stånd att göra den fiende, som vågat landstiga på vår fädernejord, betydlig skada och oro,? samt, om icke omöjliggöra hans framträngande, likväl försvåra detsamma, till dess våra reguliera trupper hunne anlända. Men dervid sordras mer än de kunskaper, folkskolan enligt det föregående skulle utdela: nemligen bruket af musköten och den militäranda, som inser behofvet af att lyda. Finnas icke ledare, hvilka veta huru de samlade krafterna böra ordnas och begagnas, blefve en beväpnad befolkning icke till mycket gagn. Uti elementarläroverkens högre klasser borde ädet till denna befalskunskap nedläggas. Vidlyftig behöfde kursen icke blifva, och icke heller störa den öfriga undervisningen, utan blefve snarare en helsosam vederqvickelse och en häfstång att lyfta sinnet till ökad förmåga i de öfriga studierna. Vore det äfven nödvändigt, för utrymmet åt krigsundervisningen, att utesluta ett och annat af den nuvarande läsningen vid våra elementarskolor, så blefve helt visst en dylik reduktion icke till någon synnerlig skada för ungdomens dlifvande duglighet. Ä andra sidan är det fäderneslandets rättmätiga fordran, att ynglingar, hvilka utaf staten erhålla fri undervisning, af erkänsla härför egna några dagar åt en af fäderneslandets vigtigaste angelägenheter, nemligen dess försvar. En sådan tacksamhetsgärd vore blott en pligt. Hvarje bemedlad gosse borde vid inträdet i elementarskolan medföra sitt eget exercisgevär, af den modell, som redan genom erskild omtänksamhet framkallats, dock utan bajonett, enär denna i skolan är till ingen nytta, men ökar gevärets tyngd och i mer än ett hänseende kan göra skada. Kostnaden blefve ganska ringa, särdeles som vid slutad skolgång geväret åter kunde afyttras till i skolan inträdande gosse. Åt de obemedlade gossarne gevär kunna anskaffas af medel från termi kassan, Uti elementarskolans lägre klasser skulle samma krigsundervisning meddelas, som i det föregående blitvit antydt för folkskolorna, samt dertill gevärsexercis, ätvensom en förenklad bataljonsexercis, hvari alla klasserna, de båda lägsta måda undantagna, gemensamt borde deltaga och besälsplatsena turvis tilldelas ynglingarne i de högre klasserna. Uti 6:te klassen skulle börjas med en theoretisk kurs uti den del af krigföringen, som kallas lilla kriget, hvilken med några enkla tillägg borde fortsättas i den 7:de. Denna undervisning skulle dock icke så utsträckas, att dermed afsåges en fulländad ofäcersbildning uti denna del af krigskonsten, utan borde blott upptaga några anordningar för det lokala försvaret och inalles omfatta: hur ett bröstvärn uppkastas; hvilka materialier som dertill kunna användas; den fördel bröstvärn medföra, samt huru de böra anfallas och försvaras m. m.; äfvensom förhuggningar, skottgropar och minor m. m. Vidare: betydelsen af defileer; huru de försvaras och angripas; försvaret vid öfvergången af floder och vattendrag; angrepp och försvar äf byar och enstaka byggnader, samt truppers bevakning under marscher och i qvarter m. m. I öre ing med några enkla exempel ur krigshistorien borde detta blifva 6:te och 7:de klassernas heoretiska krigsundervisning, och erfordrade ej ner än högst en timme i veckan under några månader af året. a Krigsundervisningen finge dock icke stanna vid lementarläroverken. Med mindre den äfven uppoges vid våra universiteter blefve systemet icke elt, eller för fäderneslandet till fullo gagneligt. f Men då allt icke kan ske på en gång, om det skall söras väl, bör krigsundervisningen uti de förberelande skolorna nårra år hafva varit tillämpad inlan den börjar vid universiteterna, hvarföre icke ;gon tid nu bör egnas åt dithörande detaljer. Icke heller vid universiteterra skulle denna unlervisning upptaga så mycken tid eller så utsträcas, att den ens erhölle skenet af att meddela en erklig osicersbildning, sådan der na nu för tiden ör vara. Det oaktadt komme den dock att, i ening med vapenöTningarne, icke blott befordra 3 askhet, ordning och disciplin, utan ock för ung-JS lomen blifva est nöje samt ett kraftigt frö till ramtida studier och eftertanke. Utan att vi der. genom blefve ett krigiskt folk, eller vådliga för åra grannar, och långtifrån att förledas till van1 ärd, af vår handel och industri eller vetenskap . ch konst, hvilka alltid blomstra under en betrygad säkerhet, skulle vi i ordets ädlaste bemärkelse lifva ett militäriskt folk, som ingen fiendtlig makt ågade vidr För ett ringa statsanslag framringades äfven en annan nationalvinst. som kanb. ke också skulle blifva af ett oberäkneligt värde. fö serigenom att hvart och ett af våra högre elemenwläroverk, trettioett till antalet, erhölle en ofsicer isom militärlärare, och om ombyte härvid skedde) i vart 3:dje eller 4:de år, finge ett stort antal af rmens o ficerare en gagnelig sysselsättning inom get yrke, samt en ännu vidsträcktare nytta genom m ögligt umgänge med skolans kunskapsrike och ru ängsidigt bildade män; hvarjemte afven dessa ke ednare, såväl som den studerande ungdomen, skulle i ina ett helsosamt inflytande af den gemensamma enstgöringen med armens raska och dugliga offirare. Militäryrket bletve icke då så uteslutande ur m tillförne, en ifrån folket särskild samhällsklass, n ed anspråk att ensam förstå grunderna för lan-af ets försvarsangelägenheter. A andra sidan skulle af Imänna opinionen inom landet, böttre än hvad no är fallet, blifva i stånd att rätt uppfatta krigs-be onstens stora vigt och verkliga betydelse samt Öl ana att den icke, såsom många nu synas tro, in-å wänker sig till gevärsoch bataljonsexercis. Man als ulle inse, att militäryrket, liksom hvarje annat ke, måste hafva män, hvilka uteslutande egna g åt detsamma, och att, utan en sådan fördelning arbetet, det icke vore möjligt hålla uppe lants militära ståndpunkt i jemnhöjd med tidens rigsvetenskapliga och praktiska fordringar, eller t hos oss finna någon källa, från hvilken hela s åst lket kunde hemta den militäranda och kraftiga) .p sterlandskänsla, detsamma bör ega, och hvarförko an ingen liten stat, vid sidan ar en ärelysten P