vårt forsvar i bi sordningar. Vår miitär. icke, såsom det beiie förr, ati på treitiotusen man reguliera t:upper, reducerade ge hvad tiden utomkring 033 srambringat, synes tr ditionerna haiva varit det hölleberg, hvarpå förnämligast byagt vår säkerhet; men att enda I se tillbaka och for origt stå stilla eller nära si i har vållat månget folks olycka och är den Line siska en utior det lutande planet. Vi lefva en tid, som borjar t4a senningen i allt. och d är det ea pligt, enär det för iäderneslandet ä till gagn, att ätven våra försvarsangelägenheter denna anda vidröras. Det kan icke nog ofta fram bällas, huru jemnvigtea är störd emellan hva riordreoch hvad vi för detsamm nu kunna påråäkna, samt å andra sidan hurusor vi kunde blifva trygga, om våra slu nrande kratte väcktes. hvilke: endas-t beror på förbättrade an uppgift är hädanetter Laligt den öivervägande opinionen inom lande! hufvudsakligast at: bereda o-s or försvaret; doc! ysklands slätte I bevaka Sverges intressen, utan ett hemmavarand försvar till det våsendtligaste ordnadt mot direkt; anfall från vår mäktiga vee g anne. Men denn granne är en stormakt, ännu ung och eröfrings Ilysten och stork i tron på sin historiska marscl såt vesterhafvet. Han eger krafter at nära nor samtidig: på flera punkter oss anfalla. Gent emo honom haiva vi en bloutad kvst, tvåhundra mi lång och försedd med mer än femtio för transport: i lotior tillräckligt djupa och säkra bamnar, a I hvilka endast några bland de vigtigaste kunna a oss så be.ästas. eller med vår flotta kyddas, at de för en fiende blifva otiMgänglisa. Derje nte är det den ansripance, icke den försvarande, som bestämmer stället och tiden för anfablet. hvarföre oss icke lär medgisvos hvarken att få veta landstigningspunkterna, förrän de redan äro befästade depoter, eller tid efter krigsforklaringen att dana nya :oldater. Å ven om det hi tll skulle kunna j sägas, såväl på grund af fakta som af grannl. sgenhet och välvilja. att denne mäktige granne är den sredligaste af alla makter; det han aldrig visat benägenhet att utvidga sina gränser eller ingripa uti andra staters angelå att hans blickar icke af någon manande fin tade åt vester såväl som åt töder och öster; och att ban, så lånee historien går tillbaka, för oss varit den ocgenuyttigaste vän, ärvensom icke heller ban, å sin sida, egde bågkomster, som berättigade till misstro eler ivifvel på våra fredliga försäkringar m. m. — äfven om allt detta vore förhållandet och det således emellan honom och oss nu funnes en säker och oblandad tro på ömsesidig pålitlizhet, så är han dock, såsom förut blifvit nämndt, en stormakt, är ännu ung och kraftig samt oss nära inpå litvet, och det kan hönda, om än för en och annan oiroligt, att i speb en för hans styrclse komma män, hvilka, till grannländers våda. oiormodadt gripas af ärelystnad och erölrinasbesar. Blott denna möjlighet, som ju icke kan bestride, bör vara nog för att hindra oss falla i en sådan villjarelse, det vi skulle kunna låta våra högsta intressen och vår vältärd bero af menskligt godtycke eter nyck, och ej beböfde ordna något försvar, likasom skulle en kä leksrik försyn, vårt arbete förutan, bevaka v gränser och blifva vårt skydd. Med alla dessa förbandenvarande förhållanden, hvilka i våra beräkningar böra och måste intagas, synes det nästintill obeseridligt, att det antal vapenösvade män. vå ilitära institutioner nu oss erbjuda, icke tillräckligt. Huru vi än, i hänanfall, å vår Jånga bevakningslinie må hasva fördelat eller koncentrerat våra föga mer än a nom tjenstsöring i garnisoner och depoter m. m. samt hundratusen beväringar, hvilka till större deJen äro utan befäl, är det antaadligt, att de alltid skola möta en fieode till antalet dem öfverlägsen. Och när de med honom sammanträffa, hvilket skådespel finge ej historien då att anteckna! Af brist på krigsundervisning, såvidt det beror på våra ofsiciella anordningar, och solabiligea okunnige uti allt hvad till försvaret börer, törblerve det stora flertalet af Sverges manliga befolkning ur stånd att fatta egna vapen, eller alt upptaga de sallnes, för att ila våra fåtaliga trupper till bjeip och fylla deras glesnade leder. Svenske män nödgades stå med armarae i kors och åse, hur blott en liten bråkdel af svenska folket sorsvarade sitt fädernesland och, enligt mensklig beräkning, dokade under för öivermakten. Det är dock icke endast antalet, som är otillräckligt. Våra reguliera trupper, uteslutande rekryserode ur landets Jägre arbetsklass, hafva icke, beialet undantaget, den individuella tankeodling och intelligens, som är så väsendtlig fönutidens krigföring; ej heller ega de, oaktadt många förtjenster, en så fulländad routin, att det om dem kan sägas, det dera? ökverlägsenhet såsom soldater ersätter bristen uti deras anel. Den redbara karakteren och de osorderfvade goda sederna böra uppskattas högt, men finnes der icke krigsvana och icke heller intelligens, äro dessa dygder slöa vapen, hvarmed man svårligen bortjagar siendtliga zardesbataljoner. Beväringen åter, dessa soldater lott till namnet, eger at krigaryrkets vetande och inda hvarken mer eller mindre, än hvad man kan örvänta af män, hvilka aldrig riktat tanken åt crigarens pligter, förrän de, efter flerårigt arbete borgerliga nåringr:, upptagas till inalles trettio lagars exercis. Om denna deras krigsundervisling, ifall den förtjenar detta namn, icke i de sleta fall kan anses som en skrift i sanden, är den lock för kriget till föga gagn, såvida icke dessa åa elementer, innan de emot fienden föras i ellen, ytterligare undervisas och arvas. Men just ana tanke, berättigad som den är, att i depoter igsbilda beväringen. sedan krigsfacklan redan är änd, är å vårt beväringssystem det röda märke nan å delinqventen fäster, när han utledes för att rkebuseras. Vår tids fältherrar hafva tagit tiera till förebild. Med ett oförutsedt språng kata de sig öfver sitt rof, och med odjurets snabbet och styrka fullfölja de angreppet. Frihetens immar blilva då snart räknade för den anfallne, om låtit sig öfverraskas och ei under freden skaat en stridbar befolknirg, från hvilken till den eguliera armåen, i mån at behof, utströmma vaenföra män, hvilka ersätta de fallne, och sålunda öra möjligt att utan uppehåll fortsätta striden tilldess det blir den utmattade fierden, som, äckt ur drömmen om sin historiska mission, slutgen ber om barmhertighet. I motsatt fall cch man undervisningen i depoterna ens hunnit ordas, är den anfallne slagen och nedtrampad, och ans land, eller stycken deraf, oåterkallejigen förlaradt för den segrande statens geografiska fullndning. i Äro dessa teckningar sanna, hvilket svårligen call kunna jäfvas, må man icke kalla obefogad en inom landet rådande oron ötver otillräckligeten uti våra nuvarande försvarskrafter. Om än sigterna, buru bristerna böra afbjelpas, äro skiljktiga och synas mer eller mindre outredda, samanträffa dock nästan alla deruti, att för fädereslandets försvar hvarje svensk man bör kunna ruka vapen, samt av undervisningen deri bör örja i skolan. Denna tanke, tramtvingad af tiens vådor, är iogalunda ensamt militärens eller colmännens, e; heller publicisterras eller någon uskild samhällsklass, utan är en öfvertygelse hos ela folket uppifrån och nedåt, eller tvertom, och a PAU haisnsrn mA ——— —s— — 2 OM a fa å icke undanskjutas såsom vore den ett dunkelt se lseledande irisken, utan måste behandlas såsom en verkligen är, nemligen en varm, ndsk ingitvelse, fast och oemotståndlig. Och att härleder sig från det rättas ursprung, torde ven vara lätt att visa i Tungan lön 2. Wm4 klar, sostera