Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1869, sida 2

VI. klöfverbladet. Rosa hade ännu inte uppnått dörren, då Gabriele framträdde derifrån och skyndade emot henne samt helsade henne med ett högt: Gud ske lof att jag slutligen träffar Fortis! Men innan de båda nalkades bordet, hviskade Gabriele med lifliga åtbörder något till väninnan, hvilket väckte synbar förvåning hos henne, men Mt Gabriele sjelf åtföljdes af ett trotsigt leende. De båda flickorna bildade en vacker grupp, ty ehuru de hade samma smärta, behagfulla växt, som något öfverskred medelstorleken, så bildade de likväl en så skarp motsats till hvarandra, att en Murillo ej kunde hafva önskat sig en mera passande modell till en allvarlig jungfru Maria, och en af lefnadslust likasom öfverströmmande Magdalena. Ty likasom Rosa, till och med under det gladaste samtal, ständigt bibehöll en viss eftertanke och uttrycket af lugn öfverläggning, så strålade Gabriele deremot af lefnadsmod, och man behöfde blott en gång blicka in i hennes herrliga, blå ögon samt höra hennes välklingande stämma för att genast älska henne. Men hon egde utom de sköna ögonen och den förtrollande stämman äfven andra företräden, som naturen sällan slösar på en och samma person och harmoniskt förbinder med hvarandra. Visserligen kunde näsan hafva varit litet större, men hvem vet om den då så täckt hade passat till de röda, fylliga läpparne, den lilla gropen i hakan och i de fint rundade