Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1869, sida 1

Fr1063 UTRIKES, FRANKRIKE. I lagstiftande törsamlingens möte d. 19 dennes har regeringen förelagt den s. k. ,blå boken, som innehåller en öfversigt öfver de vigtigaste inre och yttre frågorna samt den af regeringen under förra året följda politiken. Den ,,gula boken, som skall innehålla sjelfva de diplomatiska aktstyckena, har — som förut är nämndt — ännu icke utkommit. Af den del i , blå boken, som afhandlar de utrikes angelägenheterna, anse vi oss böra framhålla regeringens yttranden angående spanska revolutionen, Italien, Orienten och den i Petersburg afslutade öfverenskommelsen om de exploderande gevärsprojektilerna. Om Spanien heter det: Europa har, utan att behöfva oroas från sina vanliga intressens ståndpunkt, varit vittne till händelserna i Spanien. Kejsarens regering har i sin trohet till de principer, som leda dess utländska politik, och till de ärfda vänskapliga känslorna till en ädel nation från början ålagt sig den strängaste neutralitet gentemot de händelser, som timade på haltön. Om vi än — i betraktande af den pligt, som åligger oss att vaka öfver våra undersåters trohet — hafva sändt krigsfartyg till de vigtigaste hamnarne på spanska kusten för att beskydda de franska intressena, så hafva likväl våra agenter på samma gång erhållit bestämda befallningar att afhålla sig från hvarje handling, som kunde blifva betraktad som en inblandning i landets inre angelägenheter. Det återstår för oss blott att önska, det Spanien lyckligt måtte genomgå denna kris, samt att den af det spanska folket valda regeringen måtte tillförsäkra det ett varaktigt lugn. I det ögonblick, då spanska revolutionen utbröt, hade de franska och spanska gränsbefolkningarnes materiella intressen just nyligen blifvit ordnade genom en vigtig akt. Den internationella kommission, till hvilken gränsregleringen vid Pyrenterna varit öfverlemnad, har afslutat det i omkring 15 år fortsatta arbetet, och de franska och spanska delegerade hafva undertecknat den slutliga akt, som är afsedd att gifva detta vigtiga verk dess diplomatiska bekräftelse. Denna gräns, som det — icke på grund af de motsägande fordringarne, utan på grund af terräng; landena — var så svårt att bestämma, är tiden fastställd intill de minsta detaljer, och de ideliga differenser, som denna fråga under hela århundraden framkallat, äro således aflägsnade. — Hvad Italien angår, måste vi likaledes konstatera det lyckliga afslutandet af en vigtig underhandling. Konventionen af år 1866 i afseende på delningen af den päfliga statsskulden hade ej öfvervunnit alla de svårigheter, som mötte utförandet deraf. Detta arbete hade blifvit uppdraget till en kommission af fackmän. Efter att hafva blifvit afbrutet genom de händelser, som den romerska gränsen var skådeplats för under förra året, blef det återupptaget, så snart omständigheterna det tilläto, och bragtes till slut genom ett arrangement, med hvilket den helige fadrens regering förklarat sig belåten. De försök, som sedan blifvit gjorda för att uppskjuta verkställandet af detta arrangement, hafva blott gifvit kabinettet i Florens tillfälle att öppet tillkännagifva sin fasta vilja att respektera de ingångna förbindelserna, och italienska parlamentet har anslutit sig till ministörens förklaringar med en öppenhet, som blifvit ansedd såsom ett obestridligt vittnesbörd om sinnenas lugnande. — I afseende på att inskränka — om icke att helt och hållet afskaffa — användandet af exploderande gevärsprojektiler, har kabinettet i Petersburg, efter kejsar Alexanders personliga önskan, gjort första steget dertill hos åtskilliga regeringar. Kejsarens regering har så mycket hellre slutit sig till denna idå, som H. M., hvilken sjelf var genomträngd af samma känslor, som föranledt detta steg, redan förut hade uttalat sig mot sådane projektiler, Sedan Rysslands framställning öfverallt mött ett gynnsamt mottagande, hafva delegerade från de särskilda makterna sammanträdt i Petersburg och der affattat en förklaring, som skall stadfästa de af dem antagna grundsatserna. Denna konferens afslutade sitt arbete den 16 sistl. Oktober, och den akt, hvarigenom resultatet af dess verksamhet konstateras, har redan från vår sida mottagit den bekräftelse, som skall gifva bindande kraft åt densamma. —Hvad Orienten angår, har den allmänna situationen icke upphört att vara föremål för den kejserliga regeringens omtanke. De svårigheter, som resa sig mot försonandet mellan två stridiga intressen, som dem, g hvaraf den orientaliska frågan består, och de nöd8 vändigheter af första rangen, som för Europa an-. I t a knyta sig till handhafvandet af det genom traktaterna upprättade dervarande tillståndet, äro nog för att förklara orsaken till vår lifliga och ständiga uppmärksamhet härvidlag. Då Preussen — med anledning af den mellan turkiska regeringen h kabinettet i Athen uppkomna konflikten, till lje af de sednaste tilldragelserna i den kandiotiska frågan — tog initiativet till ett förslag, som afsåg att afböja den differens, som på ett så allvarsamt sätt hotade att sätta lugnet i Orienten på spel, så betänkte vi oss icke heller ait förorda denna kombination till alla de deruti intresserade regeringarnes godkännande. Vi hafva haft den tillfredsställelsen att se dem gå in derpå. Under mellantiden hafva redan de tjenster, som lemnades at den kejserliga marinens fartyg, som befunno sig i de grekiska farvattnen, allågsnat all sa-f ra för en omedelbar konflikt mellan Tnrkiets och s) Greklands sjöstyrka. Sedan den tiden har en konferens sammantrådt i Paris. Tack vare den försonliga anda, af hvilken dess arbeten varit genomträngda, hafva de fullmäktige blifvit enisa om den folkrättsliga pringip, af hvilken hela striden är beroende, och kejsarens regering skall nom kort blifva i tillfälle att meddela det slutlide resultatet af makternas vänskapliga intervea-Jj. ion 8 vSicle pokar ännu en gång på en af Frankrikes ,, mörka fläckar, nemligen den försummade folkundervisningen. Det ytt-st rds: IIvad är civilisationen? Den är motsatsen till barbariet. Men hvad är barbariet? Det är okunnigheten. Den mest civiliserade staten är den, som har de flesta kunniga medborgarne och det största antalet skolor; ett folks civilisationsgrad visar gig icke i antälet af dess krigsfartyg, i storeken af dess armf6, i lyxen af dess kyrkor, i herrigheten af dess monumenter, utan i den grad af äktnipg och välstånd, hvarmed ett folk omgifvor sina lärare. Så länge vi således se, hurs — rike lemnar hedershetvgelser vUn--erank20 —2—2— t—