Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1869, sida 2

— Sedan hur länge? — Jo, sedan tre timmar. — En half evighet, bäste Fortis, återog Rosa med ett af sina innerliga, ljufva leenden, — och hur mådde hon, då du skiljdes från henne? — Utmärkt, — förträffligare än någonsin. — Och hvarmed sysselsatto hon sig? — IIon ämnade just göra en promenad med sin frände eller snarare onkel, Theodor. — Hvarför följde du inte med? — Emedan jag inte ville. — Men hvarför ville du inte? — Emedan jag into kände lust att störa nöjet för den gamle förälskade gossen. — Så? Du är väl svartsjuk? — Jag känner ingen svartsjuka, och minst af alla skulle Gabriele kunna väcka någon svartsjuka hos mig. — Jag vet nu tillräckligt, bäste Fortis, för att ana orsaken till ditt misshumör, återtog Rosa, och i det hon lade sitt arbete på bordet, lutade hon sig med verkligt deltagande fram emot den unge mannen, — du har åter haft någon tvist med Gabriele, och ditt dåliga lynne kommer sig deraf, att du inser hur orätt du har handlat genom att visa den älskliga flickan en ovänlig min. — Det är hon, som har orätt, det försäkrar jag dig, svarade Fortis med ifver, och äfven han lutade sig framåt, sedan han bortkastat sin cigarr. — Gabriele har aldrig orätt gent emot dig, afbröt Rosa den unge mannen, — jag känner dig för väl; du har troligtvis åter utan skäl missuppfattat någon oskyl