Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1869, sida 2

var närvarande och att man dock måtte egna mig någon uppmärksamhet. — Du har väl inte varit så serdeles artig, anmärkte Rosa, vänligt förebrående. — Jag försäkrar dig, kära Rosa, så artig, som min ställning medger, urskuldade Fortis. — 0, vi känna dig och dina bitande anmärkningar, om inte allt går som du vill, men fortsätt. Ett bittert svar sväfvade på Fortis läppar, men hans ovilja försvann för det varma, trohjertade uttryck, hvarmed Rosa såg honom i ögonen, och lydig den gisna uppmaningen fortfor han: — Ått min oskyldiga anmärkning ej beaktades af den uppblåste kusinen hade varit mig temmeligen likgiltigt, ty jag bryr mig lika litet om hvad han säger; men att Gabriele med utsökt artighet vänder sig till mig och leende utropar: Käre Fortis, om du anser den der vägen vackrare, så hindrar ju ingen dig från att taga den. Theodor och jag ha sätt i våra hufvuden att gå hitåt; — det, — ja det, min goda och förståndiga Rosa, måste ju kränka och såra mig in i själen! — Och hvad svarade du? — I början tänkte jag inte svara någonting alls, utan med en axelryckning vända henne ryggen, men då jag hörde kusin Theodors hänfulla fnitter, var det slut med mitt tålamod. — Jag tackar för den nådiga tillrättavisningen, sade jag med en djup och höflig bugning, och måtte den nådiga fröken finna ett stort andeligt nöje af den romantiska promenaden, tilllade jag, i det jag vände mig bort. — Der har du åter verkligen öfverträffat dig sjelf, sade Rosa, då Fortis tyst