Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1869, sida 3

hans niece, som tid efter annan kommer ut till honom för att muntra honom genom sin liflighet. — En vild flicka, den der Gabriele, anmärkte magistern med ett uttryck af vänligt deltagande. — Men på långt när inte så vild som godhjertad och skön. — Ser man på, du talar så enthusiastisk om henne, att man kunde tro. ... — Ått jag vore förälskad i henne? Bah, jag är inte mera förälskad i henne än alla andra menniskor, som känna henne, och inte mera än hon förtjenar. Anfäkta, bror lille, du skulle bara se henne rida, dessutom skjuter hon på tafla så att det är en glädje att se det, och då majorn någon gång anfalles af sitt dåliga lynne, vänder hon upp och ned på hela huset, till dess han börjar på att brumma och slutligen brister i skratt. — Det vore bäst att gifta de båda unga med hvarann, anmärkte Deus eftertänksamt. — Förslaget vore inte så rasande, svarade Herzbusch, — men för det första iro båda ännu för unga till att giftas, och — hvem vet — kanske de äro så nära slägt, att det är omöjligt. Emellertid är röken lika så hatad af slägtingarne som len unga herrn. Med ett ord, det förealler mig som hade hela majorns slägt uppgjort en komplott mot hans båda älskingar för att uttränga dem ur hans hus och hjerta, och som spelade den listige Reiber en spionsroll för att bevaka herrsärdens innevånare och meddela sina rofystna bundsförvandterhvarje ord och handing. (Forts.)