Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1869, sida 3

der ha att besalla öfver mig, inföll Den skämtsamt. — Hvilka emellertid bry sig tusan om i fall du gör deras samiljeangelägenheter till dina, fortfor Hertzbusch sedan har tändt sin pipa, — med mig är det der emot en annan sak. Till och med då ma jorn stundom nedlåter sig till att tals med mig om det ena eller andra, måst Jag noga ta vara på mina ord cch aldrig glömma att han är en högboren herre Medlaren oss emellan är på visst sätt der unge herren. Majorn tycker mycket om honom, också jag håller af honom, och emedan vi båda ega hans förtroende, så går saken af sig sjelf. — Du vet lika 8å litet som jag, och den unge herrn vet det icke ens sjelf, hvi nära slägt han är med majorn. Några säga att han är ett upptaget barn, andra påstå att han är son af en aflägsen slägtinge till majörn, och andra svära på att ban är majorus naturlige son. Säkert är, att den gamle herrn en gång förde honom som litet barn med sig hem från en resa, att hans fru fäste sig varmt vid gossen och ända till sin död visade honom en moderlig ömhet. Att den unge herrn inte är en afkomma af majorens äktenskap är lika så säkert som att majoren, då han sjelf ej har några barn — åtminstone ej i sitt äktenskap — kan insätta honom till arfvinge af hela sin förmögenhet, utan att någon kunde kindra honom derifrån. Och personer, som anse ett dylikt fall möjligt, men gerna med alla medel ville hindra honom derifrån, finnes det lika så många som majorn har slägtingar, utom den gamla fröken, som sedan hans sons död förestår hans hushåll, och fröken Gabriele,