Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1869, sida 2

fullkomligt motsvarade uttrycket i hans anletsdrag, nemligen det omisskänneliga uttrycket att han var mycket belåten med sin yttre menniska, — så var det åtminstone icke hans skuld. Och han kunde verkligen vara belåten med sig sjelf, ty ehuru en halfhufvudlängd till ej skulle hafva skadat, gjorde han dock detangenäma intrycket at en person, som heldre, och med tramgång, jagar på fremmande mark än på sin egen, hvilket var desto förlåtligare som han för det första var ogift, samt äfven kunde berömma sig af att härstamma från en slägt, som redan i ett århundrade hade burit den gröna jagtrocken samt bössan, och i sin jagtifver aldrig noga iakttagit gränsorna. — Ännamma de vilda bytingarne, utbrast Deus med ökad liflighet och skakade sin vän så hjertligt vid skuldrorna, att denne åter måste framtaga den lilla, med spegel försedda, borsten — jag pinar de stackars vagabonderna för mycket för mina nittio thaler alltomallt; du skall aldrig höra af dem eller deras föräldrar att jag ger dem för mycken frihet; — men käraste Karl, har du tagit med dig den gamla skramlan åt mig? ,Skramla var ett konstuttryck, hvarmed magister Deus betecknade jagtgevär i allmänhet. — Har gömt henne i ett ihåligt träd — — Bravo, käre bror, afbröt Deus med feberaktig ifver, — ingen kan missunna mig med min knappa lön. ett oskyldigt nöje, men jag bör ändock inte för ofta synas här i trakten med skramlan på ryggen. Men hur är det, har da tagit med dig en liten? — Härvid gjorde magistern med handen nära sin mun samma