Högländaren.) Roman at Balduin Möllhausen. (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg.) FÖRSTA DELEN. — Men jag unnar honom det gerna, fortfor han efter en längre paus, i det han öppnade fönstret för att släppa in frisk luft, — han är en präktig karl, — undrar just hvart han tänker ta vägen i qväll? troligen till det nya skiftet. Så långt hade Deus hunnit i sina betraktelser, och han ämnade just tömma återstoden af en med , Virginia betecknad strut i en tillskrynklad svinblåsa, då dörren till skolrnmmet rycktes upp och en präktig fogelhund inrusade, åtföljd af den unge jägaren. — Besitta, menniskobarn, hvar håller du hus? utropade Deus till den unge skogvaktaren och skakade hans hand, — har redan en hel timma kikat efter dig; ty jag kunde inte tro annat än att du skulle komma hit åt med den här vinden. — Käre bror, jag kom ihåg att det inte är Onsdagseller Lördagseftermiddag i dag, svarade jägaren, och hängde mössa, gevär och skjutväska på klädhängaren, hvarefter han framtog en liten borste och putsade noga sitt korpsvarta hår. Äfven de ansenliga svarta mustacherna och pipskägget erhöllo en graciös form genom borsten, och om skogvaktaren Karl Herzbusch i detta ögonblick ej erbjöd en bild, som 9—Om AA 44