07 —25). 2———222: Ä VN längre debatt förkastadt med 121 röster mot 36. A —2—I—ö— Göteborg den 19 Januari. Med årliga riksdagar blifva äfven trontalen årliga företeelser. Dermed behöfva de dock icke förlora något af det intresse de äro egnade att framkalla. I konstitutionella stater träder monarkens person under de vanliga och alldagliga förhållandena till folket tillbaka för den kollektiva personligheten , Konglig Maj:t eller ,regeringen; det är egentligen då landets allshärjarting församlas som han, i enlighet med urgammal häfd, framgår ur denna bakgrund och talar, så att säga, ansigte mot ansigte, till det folk, hvars högstbetrodde man han är. Det är då naturligt, att hans ord skola emottagas med stor uppmärksamhet. Ar han herrskare öfver ett talrikt folk, hvars materiella tillgångar sätta honom i stånd att allvarsamt hota verldsfreden eller kraftigt uppträda till verldsfredens betryggande, så lyssnar hela Europa och den nya verlden icke mindre till hans tal och skyndar att tolka dess innersta mening med allt det skarpsinne, som står en i nyare tider högt uppdrifven politisk exeges till buds. Står han i spetsen för ett mindre talrikt folk, som ej är så mycket i stånd att störa verlden med krig som att gagna den medl: fredliga idrotter, så försvinner väl den europeiska betydelsen af hans uppträdande; men det egna folket har icke mindre skäl att höra honom med intresse. Huru begränsad hans magt må vara af grundlagen, tilltörsäkrar dock Hans ställning åt hans åsigter, vilja och tendenser en stor inflytelse, och statens lugna utveckling beror i hög mån deraf, att denna personliga vilja är allvarligt riktad på folkets bästa, och att dessa personliga åsigter något så när öfverensstämma med landets tänkesätt. I trontalet, förutsätter man, skola dessa konungens åsigter framträda och uttala sig, sådane de efter mogen öfverläggning och vunnen öfverensstämmelse med bans rådgifvares, hafva fixerat sig. Och då trontalet dessutom lemnar den första antydan om statsverkets behof för det kommande året och tillkännagifver hvilka de ärender förnämligast äro, hvilka konungen vill förelägga solkets ombud att diskutera och besluta öfver, så är det klart, att det för hvarje nytt år skall emottagas med en viss spänning. Hvad nu angår trontalet af år 1869, så vitsordar det till en början, att det vänliga förhållandet till vtländska magter fortfarande är ostördt. Denna försäkran har lyckligtvis kunnat upprepas i många trontal efter hvarandra, och vi hoppas, att så fortfarande skall blifva förhållandet. Vårt geografiska läge och våra politiska förhållanden öfverhufvud äro sådane, att viicke äro särdeles utsatte för att blifva indragna i europeiska konflikter, såvida icke vår diplomati nödvändigt önskar det, och har hon under förflutna år gjort en eller annan ansträngning för att inblanda oss i äfventyrligheter, så har dock detta icke riktigt lyckats. Trontalet påpekar vidare, att det goda förhållandet till våra rärmaste grannar och blodstörvandter, Danmark och Norge, skall blifva allt fastare tillknutet — hvad Danmark beträffar, genom den förestående förmälningen mellan dess kronprins och prinsessan Lovisa, hvad Norge angår, genom det utarbetade förslaget till ny föreningsakt. Då de herrar, som utarbetat detta törslag, väl aktat sig för att fördjupa sig i den ömtåliga frågan om ett unionsparlament, så bör man åtminstone kunna hoppas, att förslaget icke skall göra mer ondt än godt. Att den förestående förmälningen mellan de nyssnämnda höga personerna skall stärka vänskapsbandet mellan Sverge och Danmark kan tagas för gifvet, om denna förening får behålla sin personliga karakter och ej göres till grundval för vidtsväfvande dynastiska spekvlationer. Den vigtigaste punkten i trontalet är den, som rörer landtförsvarets reorganisation. Redan förlidet års trontal utlofvade, att planen till en sådan då skulle föreläggas riksdagen. Detta blef icke af. Nu heter det, att planen är uppgjord, men skall framläggas tillsvidare endast till sina vigtigaste delar. Men hvarför då icke i sin helhet? Eger riksdagen en tillräcklig vägledning för sina diskussioner och sina beslut uti ett förslag, som den ej kan öfverskåda i hela sitt sammanhang? Har måhända regeringen sjelf icke kommit till enighet beträffande vissa detaljer at förslaget? Vi anse detta icke osannolikt. En sådan förmodan synes bestyrkas af ett uttryck i trontalet, enligt hvilket H:s Maj:i säger sig hufvudsakligen hafva gillat grunderna för det nya reorganisationsförslaget. Deraf vill det tyckas, som om planen äfven innehölle något, som icke alldeles öfverensstämmer med H:s Maj:ts privata önskningar. Om så är, te vi öppet bekänna, att detta icke skar utan ökar utsigterna till försla9 gets antaglighet. Den alltför tydliga köld, .