Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1869, sida 2

här må döma, utan efter personen. — UTRIKES. TYSKKAND. Det besynnerligaste i hela den förbittrade strid, som i pressen varit förd mellan Bismarck och Beust, är, att ingen med visshet vet, hvad som egentligen uppretat den förstnämndej till den grad, att han lössläppt hela den ministeriella pressen mot den österrikiske rikskansleren. Ty att det uteslutande skulle varit den ,,röda boken med dess depescher angående Preussens hemliga planer i Rumänien, är icke troligt, eftersom dess innebåll ju redan var bekant i Noveraber månad och då med temlig likgiltighet omtalades af de preussiska tidningarne. I en korrespondens från Berlin till , Augsb. allgem. Zeitung framställes följande gissning: ,Redan den tyska skyttefesten i Wien och de tal, som vid detta tillfälle höllos af medlemmar af österrikiska kabinettet, hade här i Berlin väckt en del misstro till Österrikes oupphörliga fredsförsäkringar. Detta misstroende stärktes i hög grad genom debatten om militärorganisationen i riksrådet, eller, rättare sagdt, i utskottet, der rikskansleren Beust samt ministrarne Giskra och Berger öppet tillkännagåfvo, att hela den österrikiska armåens reorganisation först och främst var riktad mot Preussen. Emellertid skulle man här varit böjd att ignorera dylika yttranden, eller att uppfatta dem som ett parlamentariskt konstgrepp för att utöfva den nödiga påtryckningen på riksrådet, om icke den preussiska regeringens utländska ambassadörer, af hvilka en stor del af en händelse voro tillstädes i Berlin i början af November, ösfverensstämmande yttrat som en gemensam åsigt, att Österrikes diplomati på alla håll utvecklade en förvånande verksamhet för att isolera Preussen. Den österrikiske rikskansleren var dessutom så oförsigtig att i den ,,röda boken lemna bevis på riktigheten af denna åsigt, och man beslöt nu i Berlin att på allvar motarbeta Österrikes sträfvanden samt att tillika upplysa den allmänna meningen i Europa om en politik, som under det fredligaste sken sökte uppreta hela Europa mot Preussen. Som man ser, är denna tolkning af ursprunget till den stora fejden mellan de preussiska och österrikiska tidningarne skrifven från preussisk ståndpunkt, och utgår från den förutsättningen, att Österrike är den angripande parten, en åsigt, som helt visst icke delas på alla håll. Det anses som en gifven sak, att Bismarck är högst omildt stämd mot Beust, ehuru han i deputeradekammaren uttalat den önskan, att det måtte blifva honom förunnadt, att föra den österrikiske rikskanslerens försvar, hvarpå denne — som bekant är — svarade med ett ironiskt tacksägelsetelegram. Det kan likaledes anses för temligen otvifvelaktigt, att Beust icke hyser några serdeles ömma känslor för Bismarck och dennes politik, oaktadt han i sina officiella yttranden på det bestämdaste atsagt sig hvarje tanke till hämnd mot Preussen. Det är äfven säkert, att den rumäniska angelägenheten, likasom Preussens agitation i Ungern förliden höst, åstadkom en betydlig spänning mellan begge makterna. Men allt detta förklarar dock icke tillfyllest hela det raseri, hvarmed de begge regeringarnes organer — likasom på ett gifvet tecken — började bekämpa hvarandra. , Neue freie Presse för den 14 dennes söker förklara hela saken på annat sätt, förmenande att Bismarck är genomträngd af öfvertygelsen om, att ett krig med Frankrike är oundvikligt, samt att han af detta skäl genom sina anfall mot Beust velat egga denne att upptäcka Österrikes allians med Frankrike, om hvilken förbundskanslern hittills endast haft lösa suppositioner. Enär detta icko lyckats honom, har han åter dragit sig tillbaka. ITALIEN. Hertiginnan af Aosta har den 13 dennes blifvit förlöst med en son, som erhållit titeln: hertig af Puglio. Enligt en korrespondens från Rom till den engelska ,,Pall Mall Gazette har påfven nyligen samtidigt erhållit tvenne bref, det ena från den franske och det andra från den österrikiske kejsaren. Korrespondenten tror sig kunna försäkra, att de — Stockfisk, du försöker att förlöjliga nm