Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1869, sida 1

upp, — hvar skall jag träffa er, då vi slutat vårt arbete? — Frukta inte att jag smyger mig bort, svarade Mac Leary kallt, — ni har mig ju i ert våld; jag skall endast hemta litet frisk luft och håller mig i närheten af kojan. — Jag fruktar ingenting, herre, svarade Dougal torrt och fattade den snarkande Janet i axeln för att väcka henne. Mac Leary gick ut i fria luften. Vinden hade upphört sedan han förjagat dimman; den djupt stående månen belyste slätten melankoliskt; de från den fuktiga marken uppstigande dunsterna hade börjat fästa sig som fina, hvita iskristaller på spetsarne af ormbunkarne och alla uppstående föremål. Djup, högtidlig tystnad herrskade öfverallt; här och der snattrade väl enstaka änder, men alla dessa ljud bortdogo i den vidsträckta ödemarken och förhöjde på visst sätt det melankoliska intrycket af det hela. Mac Leary vandrade fram och tillbaka och inandades i långa drag den svala morgonluften, utan att likväl erfara den önskade vederqvickelsen. En förtärande glöd rasade i hans inre; stundom skar han tänderna, och hela hans hållning förrådde en farlig beslutsamhet. Allt närmare ryckte den annalkande morgonen, den med rimfrost betäckta slätten blef allt hvitare, blekare skimrade måmen, och de få synbara stjernorna glänste mattare. Annu vandrade Mac Leary alltjemt fram och tillbaka. Han hånskrattade högt. — Knappt hundra steg derifrån nedgräfde Dougal och Janet, utan vidare ceremonier, mor Carrys stela kropp i den svarta torf