lenborg, Cassel, C. Ekman, Thorburn, Nijkander, grefve ÅA. Mörner, Adlersparre, friherre C. O. Silfversköld, de Mar och Odelberg. Andra kammarens deputation anfördes af hr v. Troil och utgjordes föröfrigt af hrr Sundberg, Mannerskantz, Witt, Åkerlund, Ljungmarker, Bälter Sven Ersson, Engman, Printzensköld, Ola Jönsson i Kungshult, olsson från Helsingborg och Ola Nilsson från Christianstads län. Efter deputationernas återkomst från k. slottet tillkännagåfvo deras resp. ordförande i hvardera kammaren de förut omnämnda utnämningarna af talmän och vice talmän. Grefve Lagerbjelke helsade, efter att hafva intagit ordförandeplatsen, första kammaren med följande ord: Mine herrar! Innan våra gemensamma arbeten nu gå att börjas, tillåten mig mina herrar, att till eder frambära en vördnadsfull helsning i förening med en lika vördnadsfuli anhållan att i kammarens vänskap, välvilja och förtroende få vara innesluten. Den lycka jag i det afseendet åtnjutit under föregående riksdagars, står hos mig lifligt tecknad i ett tacksamt minne; — att söka deraf äfven för framtiden göra mig förtjent, skall blifva mitt; oaflåtliga bemödande. Den lagstiftande maktens fördelning och de olika delarnes inbördes rättigheter äro genom grundlagen bestämda. Betydelsen af dessa rättigheter blir dock väsendtligt beroende på den helgd, som förlänas genom högsinnt yppfyllda pligter. Stödd på lagen, vägledd af sann och upplyst fosterlandskärlek, har första kammaren framgått på lagstiftningens bana, och betydelsen at dess beslut har derföre äfven erhållit en ökad vigt genom den allmänna öfvertygelsens erkännande. Den stund, som nu är inne, är icke ett tillfälle, egnadt att häraf göra en fullständig skildring. Mig må det dock vara tillåtet att framställa en liflig och upprigtig välönskan för fortsättandet af den hittills beträdda banan och för de lyckliga följderna af denna kammares arbeten till ett älskadt fosterlands väl. Gud bevare konung och fådernesland! Biskop Sundberg yttrade i Andra Kammaren: Mine Herrar! Då H. M. konungen nu för tredje gången behagat hedra mig med förtroendet att föra talmansklubban i riksdagens andra kammare, har jag. med tacksamhet emottagit detta ansvarsfulla uppdrag i förtröstan på välvilligtfbiståndffrån kammarens sida. Två föregående riksdagars erfarenhet har gifvit mig rättmätig anledning att hysa en dylik förtröstan. Jag harnemligen här blifvitsbemötticke blott med det öfverseende, som redliga män gerna alltid skänka åt ett godt uppsåt, utan ock med den personliga vänskap, som bättre än någonting annat förmår att bortjaga räddhägan och gifva äfven åt svagare krafter nödig fasthet. Hvarföre skulle jag då ej få tro på fortsättningen af ett så lyckligt förhållande? Sjelf vill jag åtminstone uppbjuda all den förmåga, som bllitvit mig beskärd, för att bibehålla eder aktning och tillgifvenhet. Sedan kammarens sammanträden sist afslutades hafva ganska många förändringar inträffat. Flera af dess högt värderade ledamöter hafva gått bort och andra intagit deras rum. Vi förringa icke efterträdarnes förtjenster om vi åt de bortgångna egna en saknadens och tacksamhetens minnesgärd. Huru som helst emellertid personerna må vexla och hvilka mindre skiftningar för ötrigt i vårt samhällslif må förekomma, så står dock, Gud; ske lof, faderneslandet sjelf orubbadt qvar i besittning af sin urgamla borgerliga frihet, sina vördnadsbjudande institutioner och sin rika kultur. Det är detta från fäderna lemnade arf, folkets ombud städse hafva att i främsta rummet samvetsgrannt vårda och förkofra. Vår egen uppgift är i thy fall synnerligen svår, väl icke egentligen derför, att den sednare tidens hastiga utveckling framkallat en sjudande oro och många oklara anspråk, som hvarken böra med hård hand tillbakavisas, ej heller slappt efterkommas. Så mycket angelågnare då, att hvad som skall blifva föremål för våra öfverläggningar och beslut behandlas med varsamhet, allvar och kraft samt att folkets verkliga önskningar och behof ej sammanblandas med de tillfälliga ropen för dagen. Men icke är jag den, som behöfver härom erinra eder, M. II. I kännen det tillräckligt sjelfva och skola utan tvifvel veta att i öfverensstämmelse dermed tullgöra eder pligt. IIvad denna för hvarje frågas rätta lösning fordrar, kan föranleda meningsskiljaktighet, men — så hoppas vi — ingen fiendskap, inga söndringar, intet brytande af det sämjans och endrägtens band, som här måste förena oss, om vårt arbete skall blifva landet till gagn. Man gör sig, såsom bekant är, ofta i våra dagar mycket onödigt besvär med att påtrycka menniskor ett slags politisk stämpel, hvilken, så länge den bäres, nödvändigt skall i alla stycken bestämma deras handlingssätt. Detta kan synas vara en temligen oskadlig lek, men i den leken sticker dock partiväsendets onda ande fram sitt vidriga anlete. Från; hans välde bevare oss Herren i sin barmhertighet. Med en sådan från hjertats djup utgången önskan intager jag nu min plats och anhåller lika varmt och upprigtigt m. h., att få vara i eder godhet innesluten. I Första kammaren utsågs till sckreterare, med 78 röster, riddarhussekreteraren C. 0. Brakel. Andra kammaren beslöt, på hemställan af talmannen, att nästkommande Tisdag företaga val af sekreterare. Nämnda dagvälja äfven kamrarna utse deputerade, som, jemte talmännen och isamråd med sekreteraren, hafva att tillsätta kamrarnas kanslier, äfvensom tre ledamöter från hvarje kammare i den så kallade talmanskonferensen; hvarjemte Andra kammaren utser tre ledamöter att handhafva kammarens ekonomiska angelägenheter. Onsdagen skola val i båda kamrarna förrättas af ledamöter och suppleanter i de ständiga utskotten, samt af kanslideputerade; och bestämdes, hvad Andra kammaren angår, på förslag af Ola Bosson Olsson, suppleanternas antal, i likhet med hvad vid förra riksdagen egde rum, till lika många som de ordinarie ledamöternas från hvarje kammare. Vid slutligen i Andra kammaren föresacen pröfning af den giorda anmärkninW——— —— — — — — — — — — mA — — — — BMA FK (MA ct —