Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1869, sida 1

marken. Mac Learys hänskratt var gummans enda liktal. Fjorton dagar derefter lemnade ett nordamerikanskt barkskepp för fulla segel Liverpools redd. Dess last bestod hufvudsakligen af irländska, skottska och tyska utvandrare. På halsdäcket, kajutpassagerarnes promenadplats, stod Mac Leary vårdslöst lutad mot nakterhuset. Han var enkelt, men elegant klädd. Försänkt i djupa tankar irrade hans blickar flyktigt öfver det majestätiska hafvet och de i täta grupper sammanträngda, larmande och sjungande mellandäckspassagerarne. Endast stundom lifvades hans blickar och uttryckte en pinsam oro, då de varseblefvo en äldre utvandrare, som höll sig för sig sjelf. Den sistnämnde stödde sig med armarne mot relingen och blickade likgiltigt ned i vattnet. Han var iklädd en bondes drägt. Under den svarta hatten framstack ett kortklippt, rödt hår, och röda polisonger innefattade ansigtet på båda sidor. Deremot bevisade skilnaden i hudens färg mellan den hvita, nedre delen af arsigtet och den öfre delen, att det ej var längesedan ett tätt, helt skägg fördystrade de föga tilltalande dragen. Blott en iörtrogen vän skulle genast hafva igenkänt Dougal, så mycket hade hans yttre förändrats. Sällan blickade han upp från de mot skeppets sidor fräsande vågorna. Men om hans blickar vid ett dylikt tillfälle mötte Mac Learys, så hade ej den skarpsinnigaste iakttagare kunnat ana, att han någonsin förr hade sett honom, innan han sammanträffade med honom ombord på fartyget.