shos de nunnor, som kallades Filles-Saint-Thomas och var under hela denna långa tid aldrig utanfö klosterporten, hvilket likväl icke hindrade henn att vara den bäst underrättade person i hela Pa ris om allt, som tilldrog sig der samt att alltid fi veta detta medan det ännu var riktigt färskt. Hen nes rum var nästan dagen i ända uppfyldt mec nyhetsjägare och qvickhufvuden, bvilka der pro ducerade spirituela causerier, berättade och lyss nade. Ett visst antal af hennes gäster måste hvarje dag se igenom hennes anteckningar öfver inkomna rykten, kontrollera och komplettera dem, hvareftei de som befunnos fullt tillförlitliga infördes i er hufvudbok, som sköttes af fru Doubletis kammartjenare. Hon förde stor ståt och hade en talrik betjening, fastän hon bodde i kloster. Kammartjenaren gjorde afskrifter ur hufvudboken, och dessa afskrifter spriddes i Paris, der de gjorde tjenst som verkliga tidningar. Då man ville förvissa sig om en nybets tillförlitlighet, frågade man alltid, om den kom från fru Doublet. Äfven i det öfriga Frankrike intresserade man sig på det lifligaste för hvad som berättades och bokfördes uti ifrågavarande kloster. Sjelfve Voltaire bemödade sig om att stå väl till boks bos fru Doublet. Då man en gång utspridt, att han vore författare till en dum skrift, som väckte stor förargelse hos den bildade publiken, skref han till en vän i Paris, att denne skulle genast protestera i fru Doublers hufvudbok emot det enfaldiga ryktet, och så snart detta var gjordt, trodde ingen att Voltaire skrifvit hvad man förut velat påbörda honom. Fru Doublets hufvudbok var för öfrigt af icke ringa inflytande på uppkomsten af de egentliga nyhetsbladen i Frankrike samt kanske äfven på många andra ställen. Petroleum som hjelpmedel vid svarfning af nästan glashårda metaller. Af Louis Bechstein. (Vierteljahresschrift fär technische Chemie, 1868, pag. 32.) Ett ihåligt föremål af vid pass 9 tums diameter och bestående af 7 delar koppar, 4 delar zink och 1 del tenn skulle noggrannt utsvarfvas efter en modell. Denna metallkompositions ovanliga hårdhet förorsakade så stora svårigheter vid bearbetningen af densamma. att man måste upphöra dermed. I anseende till ifrågavarande arbetes vigt blefvo försöken att öfvervinna nämda svårigheter åter upptagna; svarfstålen gåfvos de mest olika former och ställningar; alla hittills kända bjelpmedel att bearbeta glashårda netaller blefvo uppsökta och använda; men intet af alla dessa medel var i stånd att hindra äfven de hårdaste svarfstål från att genast blifva slöa, tills man slutligen kom på den tanken att beständigt fukta svarfstålen med petroleum, och på detta sätt lyckades det alt vid passande konstruktion och hårdhet af svarfstålet och en passande omloppshastighet hos det föremål, som skulle svarfvas, förrätta svarfningen med samma lätthet, som vid svarfning af utglödgadt stål. Ljusgult anlöpt stål svarfvades, med tillhjelp af en blandning af två delar petroleum och en del terpentinolja, med största lätthet. Om beredning af ett starkt bindande stenkitt. l Af professor Böttger. (Böttgers polytechn. Notizblatt, 1868, n:r 17.) Den så kallade infusoriejorden, sådan den före kommer på Liwevurgerheden och i trakten af Herbstein på Vogelsberg såsom en utomordentlig fin snöhvit massa, kan med stor fördel användas till ett mycket starkt bindande stenkitt. Emedan infusoriejorden är kiselsyrehydrat, passar detta material till nämnda ändamål mycket bättre än vanlig qvartzsand (vattenfri kiselsyra), till följd derat att kiselsyrehydrat lättare förenar sig med baser än den vattenfria kiselsyran. Utrör man en blandning af lika delar infusoriejord och silfverglitt (blyoxid) och en half del kalkhydrat (nyligen släckt kalk) med linoljefernissa till en fullkomligt likformig pasta, så erhåller man en massa af utomordentligt stor bindekraft: den antager efter en längre tid vanlig sandstens hårdhet och kan derför med stor fördel användas i alla de fall, hvarmed t. ex. afses att fästa jern i sten, varaktigt förbättra stenornamenter, vattenreservoirer etc. (D. A.