an Uodubblats. För det nuvarande decenniet räknar man på ett årligt medeltal af 350,000 personer, så att hela antalet under denna tid kommer att blifva mellan 3 och 4 millioner. Invandringen under det sista halfva århundradet kan således beräknas till nära 9 millioner. — Enligt den beräkning, som hr Banks gjorde under sista kongress-sessionen, har invandringen sedan 1790, om man tager invandrarnes afkomma med i beräkningen, gifvit landet öfver 20 millioner af dess befolkning. Den genom invandringen i landet införda egendom beräknas på följande sätt. Sorgfällig statistik gifver vid handen, att 80 till 100 dollars komma på hvarje emigrant i medeltal, qvinnor och barn inberäknade. Med nuvarande emigration skulle således bringas in i landet nära 30 millioner årligen (större delen i klingande mynt). Förutom personantal och egendom beräknar orld ännu ett tredje värde, nemligen invandringens arbetskraft. Om man betänker, säger nämnda tidning, att hvarje färgad arbetskraft, då denna folkklass ännu befann sig i slafveri, beräknades till 500 dollars pr år, så är det säkerligen ingen öfverdrift uti att begagna samma siffra äfven för de hvita arbetarne, och då skulle den nuvarande invandringen årligen medföra ett realvärde af minst 150 millioner. Man kan dock gerna antaga 300 millioner, som sålunda för det sista decenniet gifvit åt landet ej mindre än 3 milliarder. Hessensteinska godsen. I Köpenhamnstidningen Dagens Nyheder läses: De landtgrefven Fredrik af Hessen tillhörande Hessensteinska fideikommissgodsen Panker, Schmoel, Clamp och Hohenfelde jemte Toolendorf, belägna i Holstein, hafva på kongl. preussisk befallning fått det gemensamma namnet ,,Herrskapet Hessenstein. Dessa gods äro värderade till 827,325 thlr och beboddes 1864 af 3,294 menniskor. Samtliga fyra godsen köptes år 1741 af grefvinnan Hedvig Taube, gingo i art till hennes son, grefve af Hessenstein, och förvandlades år 1771 af fursten af Hessenstein till ett fideikommiss. Efter hans död 1808 gick fideikommisset öfver till den landtgrefliga hessiska familjen. Ny uppfinning för telegrafering. I en tidning från Toronto i Kanada omtalas en uppfinning, hvilken, om den ei hör till humbugens stora område,. kommer att föranleda en hel omstörtning af och stora besparingar i telegrafväsendet, på samma gång som den skall komma att blifva en farlig konkurrent, isynnerhet för transatlantiska telegrafkabeln. Mr Mower, uppfinnaren, har anställt flera prof med sin nya telegrafering, och, som man försäkrar, med lycka. Mr M. ställde sina tvenne apparater på båda kusterna af Ontario-sjön, midtför hvarandra, och skickade utan någon konstig ledning underrättelser från den ena sidan af sjön till den andra. Sjöns bredd var på detta ställe ungefär 29 svenska mil och telegrammerna gingo öfver denna sträcka på 3, sekund. Korrespondensen fortsattes i två timmar utan minsta svårighet eller afbrott. Uppfinnaren har afslagit att meddela sin hemlighet till någon, men man förmodar att hans uppfinning grundar sig på att den elektriska strömmen kan i horizontell riktning ledas hän öfverallt utan afbrott. Mr M. har afrest till Europa och det är hans afsigt att upprätta en transatlantisk förbindelse med Nordamerika efter det nya systemet. Den skall upprättas mellan Oporto i Portugal och Montauch Point på Long Island, och omkostnaderna äro beräknade till 50,000 francs, då deremot en under hafvet gående telegratkabel på samma linie skulle komma att kosta 30 millioner francs. Militäriskt straff. De engelska tidningarne innehålla för närvarande långa berättelser, hvilka uttala mycket tadel öfver ett straff, som ännu finnes i engelska armen och som onekligen är högst barbariskt. Tvenne soldater hafva nemligen vid en krigsrätt i Chatham blifvit för uppstudsighet emot en sergeant dömda att brännmärkas. Detta försiggår på det sätt, att en glödande stämpel med bokstäfverna B. C. tryckes på deliqventens venstra skuldra, som för alltid behåller detta brännmärke. Följaktligen blifva de sålunda brännmärkta förklarade för ovärdiga att längre tjena i engelska armåen. Bokstäfverna B. C. betyder Bad Character (dålig karakter). Ekonomiskt. En af de värsta olägenheter, som en husegare har att kämpa emot, är träsvampen, som angriper timret i byggningarne. Den uppkommer vanligtvis af fuktighet och brist på frisk luft och ljus och framträder isynnerhet på det underst varande timret i väggarne och på golfbjelkarne samt undersidan af golfbräderna, Mångfaldiga medel ha föreslagits emot denna svamp, men den har vanligtvis trotsat dem alla. Nu meddelar en tysk fabrikskemist, att han i sodakalken, en blandning af soda och kalk, har funnit ett förträffligt medel deremot. I hans laboratorium voro alla golfbräder förstörda af träsvamp, men genom att upptaga bräderna och sprida ett lag sodakalk öfver fyllningen, innan de nya bräderna påslogos, har han åstadkommit att under 5 års tid ingen svamp visat sig. Af de gamla bräderna lades på försök några få stycken på igen och äfven från dessa har all svamp försvunnit. Lynchlagskipning. Från staten Indiana omtalas en händelse, dervid lynchlagen tillämpats på ett sätt, som icke förekommit på många år. Aftonen den 11 December begaf sig en s. k. vigilanskomite,Bomkring 100 man stark, från Seymour till New Albany vid Ohio. Under vägen afskuro de telegraftrådarne, på det icke någon underrättelse skulle kunna lemnas om deras ankomst. Omkring klockan 3 på morgonen inträffade de utanför fängelset i New Albany och begärde tillträde, hvilket förvägrades dem af fängelsedirektören. Denne blef genast öfvermannad och bunden, hvarefter fångvaktarne tvungos att öppna cellerna, der fyra fångar, tre bröder vid namn Reno och en vid namn Andersson sutto, hvilka alla voro anklagade för röfverier. Dessa fyra rycktes utur cellerna och hängdes genast; frampå morgonen vände vigilanskomitn tillbaka. Skälet till detta handlingssätt!: var, att de fyra hängda voro stora botvar och en verklig landsplåga för trakten, hvilken af domstolarne icke kunde förvänta sig deras undanrödiande. De tillhörde ett utbredt band af tjufvar och röfvare, hvilka i Seymour hade medelpunkten för sin verksamhet och i lång tid fortsatt sina illgerningar, emedan de voro så starka, att de kunde Jtillintetgöra alla försök att straffa dem. Seymour är en plats, der tvenne stora jernvägslinier korsa sig, af hvilka den ena förbinder S:t Louis med Cincinnati, den andra Louisville med Indianopolis och Chicago. Af detta läge begagnade sig bofvarne för att anställa betydande röfverier på tågen och blefvo slutligen så djertva, att de tvungo expresstågen att stanna och utplundrade dem. Detta har många gånger lyckats för dem, tills slutligen en gång tjenstemännen på ett sådant tåg, förut varnade, förberedde sig derpå. Flera af röfrarne blefvo då efter en häftig strid, hvari flera sårades å ömse sidor, tillfångatagna. Bröderna Reno voro förare för bandet och två af dem grepos vid illfället, medan den tredje och Andersson undkommo till Kanada. Dessa blefvo sedan äfven ler gripna och enligt utleveringsfördraget tillbakakickade till Förenta Staterna. Som Frank, Reno och Andersson utlevererades under vilkor att de kulle ställas inför en laglig domstol och, om de rikändes, skickas tillbaka till Kanada, så befarar nan, att det summariska sätt, hvarpå männen från Seymour gått tillväga, kan gifva anledning till disomatiska förvecklingar. En nyhetskri ska i förra seklet. Stockwolms Dagblads krönikeskrifvare berättar: Det brucas icke i vår tid och vårt land att gå tillväga som n viss fru Doublet gjordei förra århundradet i Paris. n höll ordentlio hok äfvar an. —