Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1869, sida 3

— Hvem säger det? utbrast Mac Leary, som i första ögonblicket ej erinrade sig hafva talat. — Jo, sir, svarade Dougal med en städad tjenares ödmjukhet, — om er herr far bor på Mac Ivors dvarn i staten Michigan, dit så många af våra landsmän ha utvandrat, så måste-han nödvändigt vara mjölnare. Det är ett utmärkt yrke, och som redan öfver tjugo år förflutit sedan dess, så gratulerar jag den unge lairden till ett ståtligt arf. Mac Learys förtret öfver att hafva förrådt mera än han ville utplånades hastigt af andra tankar, och han gick lätt in på det af Dougal öppnade samtalet. — Michigan är stort, började han, — och för att inte länge och kanske förgäfves få söka Mac Ivors qvarn, borde grefskapet, i hvilket den ligger, äfven ha varit uppgifvet. Dessutom är tjugotvå år en lång tid, och qvarnen kan derunder ha öfvergått i sjerde eller femte hand. — Förlora inte modet för det, herre, återtog Dougal uppmuntrande; — den efterkommande kan alltid säga hvart hans företrädare tagit vägen, och om vi än skola genomsöka hela Amerika, så är jag säker om att vi skola finna er ärade far. Mac Leary betraktade Dougal länge och uppmärksamt. — Jag tror verkligen att ni kan vara mig till nytta, om ni vill, sade han derefter med sitt vanliga, honom utmärkande, öfverlägsna lugn, — ni har under den sista halstimman ådagalagt en list och skarpsinnighet, som jag inte hade tilltrott er. (Forts.)