Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1869, sida 3

ket. utom tvenne af de konventionen bitradand makterna, äfven en tredje, densamma icke biträ dande, deltager, öfverenskommelsen icke heller d för de båda sistnämnda är bindande. Meteorfallet Nyårsdagen 1869. Till de underrättelser, som vii gå meddelade om denna märkvärdiga före teelse, bifogas här ytterligare upplys ningar. Vatenskapsakademien hade i Onsdag: en sammankomst, vid hvilken följande redogörelse (som vi hemta ur , Dagens Nyheter) lemnades för de iakttagelse man hitintills gjort å det ifrågavarande fenomenet: Aörolitherna hafva, enligt hvad hittills är kändt endast nedfallit i Fittja och Gryta socknar, 2 mi söder om Upsala. Af de upphittade stenarne hade 30 stycken blifvit förda till akademien och före. visades under aftonens lopp. Den största af desse vägde omkring 5 skålpund; de öfriga voro allesammans mindre och ungefär stora som hönsägg och valnötter. Till det yttre äro de af en oregelbunden torm samt hafva en svart färg i följd af att stenen genom den hastiga gnidningen mot luften blifvit varm och slutligen smält på ytan. Alla kantei och hörn äro i följd häraf afrundade. På en aj stenarne kunde man tydligt se, att den söndersprungit flera (4) gånger under sitt fall mot jorden; den hade nemligen en yta, hvilken var alldeles svart och jemn, vidare en annan, som var något ljusare och hade flera ojemnheter; så ytterligare en, som var ännu ojemnare och ljusare, och slutligen en fjerde yta af mörkgrå färg, hvars hvassa kanter icke hade bunnit till smältning innan stenen nådde jorden. Till sitt inre bestå de af en ljusgrå hufvudmassa med insprängda magnetiska korn och mörkfärgade mineralier. Det finnes två hutvudslag af aörolitherna: det ena, det s. k. meteorjernet, består förnämligast af jern med inblandning af nickeltenn, koppar, kisel, kol m. m., och det andra utgöres af en blandning af flera mineralier, såsom olivin, fältspath, jern 0. 8. v. De nu funna aörolitherna höra till den sednare klassen. De stenar som nedföllo hade en jemförelseris liten fart då de först kommo sedan bullret hörts en lång stund, hvilket bevisar det deras hastighet varit betydligt mindre än ljudets (1,150 fot i sekunden) och således äfven mindre än en gevärskulas som går lika fort som ljudet. Dessutom nedträngde stenar af omkring 1 skålp. vigtej mer än 5 tum i isen, hvarefter de blott studsade högst 50 fot framåt. Den riktning, i hvilken stenarne kommo, tycktes vara från norr till söder, att döma såväl af bullret som af stenarnes läge på isen. Det detta meteorfall åtföljande buller var i hög grad anmärkningsvärdt. Ett äskslag, som sker uppe i luften, höres nemligen ej på mer än ungefär 1 mils omkrets, och bullret af aörolitherna Nyårsdagen har deremot hörts öfver en många gånger större omkrets. Det har tydligen kunnat iakttagas i Norrtelje, Furusund, Dalarö, Stockbolm, Södertelje och Strengnäs, och det mest egendomliga af allt detta är likväl, att ljudet i Upsala, som ligger blott 2 mil från det ställe, der stenarne nedföllo, hörts mindre tydligt än i det ungefär 7 mil derifrån belägna Norrtelje. Den tid under hvilken ljudet hörts är äfven märkvärdigt lång; man kan med säkerhet antaga mellan 1 och 5 minuter. Professor Edlund höll ett i hög grad intressant föredrag, deri han framställde och utvecklade några alldeles nya förklaringar öfver dessa sällsamma fenomen. Då ljudet kunnat höras öfver ett så stort område och på ett så olika sätt samt då det haft en sådan varaktighet, är det oantagligt att blott de stenar som nedfallit i Fittja skulle hafva förorsakat detsamma, utan sannolikt har en hel svärm stenar, liksom ett bredt band, strukit fram öfver landet, derunder sönderspringande i bitar, och sålunda åstadkommit det egendomliga och långvariga bullret. Af dessa stenar har en del åter lemnat jordatmosteren och gått ut i verldsrymden; en annan del har deremot blifvit nedtryckt till jorden och nedfallit i Fittja och kanske äfren på andra ställen der bullret hörts. Att dessa förklaringar ha stor sannolikhet för sig, är tydligt då man tager i betraktande de stora meteorsvarmar som i April och November törorsaka de otaliga stjernfallen, hvilka likväl icke åtföljas af några större och allmännare stenfall. Skillnaden mellan dessa båda fenomener är enlast den, att Novembersvärmen går på omkring 2—10, stundom äfven på 20 mils afstånd från jordytan och derför icke åstadkommer något förnimbart buller, då deremot aörolitherna komma så nära att ljudet framtränger till jorden. Den ringa hastighet, med hvilken aörolitherna komma till jorden, är äfven ganska anmärkningsvärd och bevisar det betydliga motstånd som luften åstadkommer. Man har observerat det eldkulor passerat genom luften med en hastighet af 3 och ännu flera mil i sekunden och att förhållandet skall vara detsamma när en aörolith drages ned till jorden är tydligt, eftersom det egentligen endast är samma fenomen. Luften sammanpackar sig framför meteorstenar högst betydligt, ofta till den grad, att vattenångorna i luften kondenseras och bilda ett moln rundt om den nedkommande stenen; detta fenomen har flera gånger vid klar och ljus himmel blifvit observeradt. I följd af det stora motstand som sålunda uppkommer förändras aörolithernas riktning och förminskas deras hastighet serdeles mycket. Orsaken till det ljus-fenomen, som åtföljer aörolither, eldkulor och stjernfall, har man antagit bero derpå att meteoren genom gnidning mot luften blir upphettad ända till hvitglödning åtminstone på ytan. Denna värmemängd räcker mer än väl till att göra stenen hvitglödande och skulle tillochmed försätta den i gasform, om icke luften bortröfvade så stor mängd värme från densamma. Att detta oaktadt stenarne likväl kunna vara kalla när de komma till marken beror, dels på den ringa hastigheten under sista delen af deras lopp genom luften, dels derpå att ej det inre, i följd af dess beståndsdelars ringa värmeledningsförmåga, hunnit blifva varmt under färden genom lutten utan sedan bidrager att afkyla ytan. Man har bevis på detta uti en sten, som föll ned i Indien och som i fallet gick i två delar, hvilka i brottytan voro så kalla, att vatten, som man slog derpå, ögonblickligen frös. Frofessor E