Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1869, sida 2

En vindstöt for genom lufthälet och släckte lågorna, hvarvid han kringströdde de lättare askpartiklarne. Mac Leary spratt till likasom ertappad under föröfvandet af ett brott. Men straxt derefter visade lågan sig åter och fängslade likasom med trollmakt den unge mannens blickar. Det låg någonting hemskt i den blåaktigt brinnande gasens rörelser; den tycktes nicka och vinka uppmuntrande. Men Mac Leary stirrade i lågan till dess hans ögon inflammerades, och den fladdrande lågan framstod för hans inbillning som en väldig flamma. Ilans högra hand, som krampaktigt höll den i hans öfverrocks bröstficka dolda skatten, släppte småningom sitt tag och fördes med en nästan omärklig rörelse in emellan underrocken och västen. Rörelsen var ytterst varsam, men den upptäcktes likväl af Dougals skarpa ögon, och den listige röfvaren gissade äfven de tankar, som bestormade Mac Leary. Han log medlidsamt åt sin unge kamrats barnsliga oerfarenhet, utan att dervid förändra sin ställning eller sin hviskande ton; blott den högra handen, som så länge hvilat på knät, flyttade han sakta till det venstra knät, der den nästan berörde Mac Learys högra armveck. — Det är ungefär allt hvad jag hade att säga er, slöt Dougal sin berättelse, i det han, med blicken sast riktad på sin kamrat, drog sitt hufvud något tillbaka; — ja, allt; ni måste medge, att den klyftigaste advokat inte kunde uppställa tydligare bevis än hvad mina korta meddelanden innehålla, eller betviflar ni ännu mina uppgifter, Sonny?