Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1869, sida 2

träddes derför hastigt af dödsångest. Men äfven denna försvann, då han insåg att högländaren ej tänkte förgripa sig på hans lif samt bemödade sig att genom sitt bitande hån lugna honom och föra honom på andra tankar. — Jag är i ert våld, yttrade han slutligen och betraktade högländaren trotsigt, dock nedslog han, uppfylld af bygsel och raseri, hastigt sina ögon inför röfvarens trinmferande blickar. — I mitt våld? frågade Dougal hångrinande, — jag vill ju inte ha något välde öfver er. Endast er trogne tjenare vill jag bli, för att kunna tillbringa en sorgfri ålderdom i ert hus. Eller fruktar ni kanske er egen knif? Bah, der har ni den. — Ni ser att jag hyser obegränsadt förtroende till er. Ni skall inte vidare försöka dylika dumheter, ty i alla fall skulle jag fått tid att ropa några ord till Janet, tillfölje hvaraf hon skulle ha sprungit bort, innan ni kunnat hindra henne, för att hemta närmaste fredsdomare, och det skulle ha blifvit obehagligt för den unge lairden, som knappt hunnit få veta sitt nya namn, att inställas för juryn. Men allt är nu förbi och jag ser på ert ansigte, att ni ej längre är obenägen att ta mig i er tjenst; jag föreslår således att ni först undersöker mor Carrys penningpåse och granskar bevisen för er höga börd. Då knifven åter befann sig i Mac Learys händer, betraktade han den några ögonblick och kastade den derefter rysande ifrån sig. Men så snart Dougal omnämnde börsen, utsträckte han sin hand efter vapnet likasom för att med lifvet försvara sin skatt.