Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1869, sida 2

undan västen och höjdes mot Dougals bröst. Den demoniska, blå lågan hann endast spegla sig i det blanka stälet, ty med samma snabbhet och ännu större säkerhet hade Dougal vid armvecket sattat den arm, som hotade hans lif, och sammantryckte den med en så förfärlig kraft, som om hans hand hade varit ett skrufstäd. Men innan Mac Leary, bestört öfver detta oförutsedda hinder, kunde taga knifven i den andra handen hade Dougal ryckt vapnet ifrån honom och åter tryckt ned honom på hans plats. — Är ni förbannad? hviskade han till den af fasa förlamade Mac Leary, i det han visade på Janet, som hade öppnat ögonen, men åter tillslöt dem innan hon uppfattat orsaken till bullret, — är ninog galen att tro, att ni hade att göra med en tioårig gosse? Anfäkta, er plan var inte så rasande, men ni hade gjort upp räkningen utan värden. Hahaha! Var nu förståndig, min unge laird, och se inte så skrämd ut, ty af mig har ni minst att frukta. Skulle göra mig sjelf en dålig tjenst, om jag stack knifven mellan edra refben. Jag behöfver er. Bort således med allt groll, — hade i ert ställe kanske gjort på samma sätt, men med större framgång. Krya således upp er, min unge laird: ert ansigte ser ju ut nästan som den döda häxans derborta! Då Dougal afväpnade Mac Leary och samtidigt gaf honom ett så smärtsamt bevis på sina öfverlägsna kroppskrafter, trodde den unge mannen, att nögländarens hämd skulle ögonblickligen vända sig emot honom. Det uttryck af vilda passioner, som vanställde hans bleka ansigte, efter