Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1869, sida 2

Iypvärr tycks ni ha rätt, svarade Mac Leary hest och utan att upplyfta sina ögon. — Nå, då är ni väl också benägnare att anta mig som er tjenare. Jag föreslår således att vi genast öfverenskomma derom. — Det blir mig knappt något annat möjligt, svarade Mac Leary på samma slutna sätt, — men innan jag förbinder mig till något rörande er, måste ni ännu upplysa mig om några punkter. — Gerna och utan alla omsvep, — så vidt jag kan, svarade Dougal efter en kort besinning. — Så säg mig då, men uppriktigt och sanningsenligt, är ni den ende, som känner denna sak? — Den ende, så sannt jag hoppas att dö en ärlig mans död. — Och ni har ej yttrat ett ord derom till någon annan, och utom er finns det intet annat vittne? — De sista vittnena äro för längesedan multnade, och jag har alltid förstått att styra min tunga, isynnerhet när något stod på spel för mig sjelf. — Det hade varit bättre om äfven ni aldrig hade fått någon aning derom; — mycket, mycket hade jag gifvit derför, mumlade Mac Leary, och hans högra arm rörde sig sakta. , — Tror nog det, Sonny, tror nog det, svarade Dougal, medan hans ögon gnistrade hotfullt under de buskiga ögonbrynen, — men det kan nu inte mera ändras. — Jo, det kan ändras, utbrast Mac Leary flämtande, och samtidigt for hans Imed en bred knif boväpnade hand fram