Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1869, sida 2

höglandsröfvaren berättade vidare på sitt entoniga, uttryckslösa sätt. Han ämnade just förse bokstafven C med en fantastisk släng, då han plötsligt sönderbröt qvisten i sin hand, likasom träffad af ett osynligt vapen, och med häftighet sprang upp. — Skurk, baksluge röfvare! utropade han och sträckte sina händer likasom afvärjande mot Dougal, medan raseri och fasa vanställde hans likbleka ansigte, — tror ni jag är ett barn, med hvilket ni ostraffadt kan drifva ert spel? Dougal, jag varnar er, drif mig inte till det yttersta, annars kan ni få ångra det. Ljug så mycket ni vill, men gör mig inte till föremål för edra galna fantasier, för att ni må kunna ernå något lumpet syftemål; Dougal lät emellertid icke störa sig genom sin kamrats häftighet. Han satt der likasom hade ingenting förefallit. Först då Mac Leary slutat, flög ett hånfullt grin öfver hans röda ansigte, och samtidigt visade han tyst bort emot Janet. Mac Leary följde med ögonen den antydda riktningen och såg till sin nya förskräckelse Janet, som hade upprest sig till hälften och betraktade honom förvånad, ehuru sömndrucken. — Jag frågar er än en gång, Dougal, började han lugnare, — hvarför utbreder ni en sådan väfnad af lögn för mig? — Men om jag nu kan bestyrka alla mina uppgifter med de ovedersägligaste bevis? frågade Dougal kallt. Mac Leary studsade. Det måste vara en hemlighet af yttersta vigt, som röfvaren hade meddelat honom, och hvilken han, ehuru han ännu ej trodde den, likväl. ej vågade tillbakavisa såsom diktad,