Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1869, sida 2

dan dimman likt en skingrad fårhjord Än brusade han genom hyddans ingång och trängde röken ut genom det öfve elden befintliga lufthålet, än rusade har ned genom detta, blåste den gula askar från glöden och spred derigenom ett star kare sken i den dystra hålan. Vid dess: tillfällen framstod högländarens gestal tydligare. Den nedre delen af hans krop hade han inlindat i en grof, hvitoch svartrutig så kallad herdeplaid. Endas hans bröst, de breda skuldrorna, och ovan. ligt muskulösa armarne, beklädda af er olivfärgad, nött frisrock, framstodo ur plai dens tunga veck. Rödt, borstigt hår ocl ett likaledes rödt, krusigt skägg, som dock redan var något gråsprängdt, lätc blott urskilja en ringa del af de ärriga, väderbitna ansigtet; dock behöfde man blott kasta en blick i de ljusgrå, a borstiga, gula ögonbryn beskuggade ostadiga ögonen, för att erfara en obestämd skygghet för denne besynnerlige person. Äfven Mac Leary blef stundom flyktigt belyst af den hopade glöden. Hans ungdomliga, rätt vackra ansigte, med de tankfullt sänkta ögonen, tycktes dervid plötsligt lifvas och förråda den våldsamma sinnesrörelse, som han förgäfves sökte undertrycka. Den ena handen hade han lagt mot bröstfickan, der han förvarade den aflidna gummans efterlemnade arf; i den andra höll han en qvist, och sedan han dermed jemnat askan framför sig, ritade han mekaniskt på den gula ytan: , Carry, Carry, Carry. Mor Carry på sin ormbunkebädd skiljde sig numera föga från den askhög, som bar hennes namn. .Carry skref Mac Leary åter, medan