Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1869, sida 3

3 jag här sammanträffade, vill jag blott rlnämna: sir Charles Lyell, sir John LubI bock, mr John Evans, prof. Phillips, prof. 3 Huxley, Tylor, Barn. Davis, Gwyn Jeffries, I prof. Hooker, sir Simpson från Edinburg, prof. Broca från Paris m.fl. Du kan deraf ssluta, att vigtiga vetenskapliga ämnen här måste blifva framlagda och diskuterade; sjag skall redogöra för ett och annat, men först vill jag berätta en tilldragelse, som gläder oss alla, rörande vår vän och landsman d:r Otto Torell, som äfven blifvit inbjuden till mötet i Norwich. Som du vet, är d:r Torell adjunkt med titel af extra ordinarie professor i geologi svid universitetet i Lund. Vid mötet inskref han sig i den geologiska sektionen soch var der en verksam ledamot. Han har på våren detta år erhållit dubbla prisset för tvenne till akademien i Harlem Tinlemnade geologiska afhandlingar, och på mötet i Norwich höll han nu ett föredrag öfver ett annat geolögiskt ämne, hvilket I väckte ett så allmänt uppseende, att, hvar man kom, hörde man omtalas den svenske professorns ypperliga föredrag. Sir Lyell, samtidens störste närvarande geolog, stod upp och uttalade de mest ampla loford söfver föredragets öfverraskande märkvärsdiga innehåll, och hela församlingen instämde i högljudda bifall. D:r Torell hade nemligen, genom framlagda ojäfaktiga bevis, samlade från Skånes och Vestergötlands sandstensbildningar, ådagalagt, att den organiska skapelsen (af växter och I djur) är vida äldre på vårt klot, än man hittills ens anat; han ådagalade, att denna sskapelses begynnelse kan följas ända till två s. k. etager eller geologiska formationer djupare ned, än der man förut varseI blifvit något organiskt naturalster. Då man nu vet, att geologien är den vetenskap, med hvilken man företrädesvis sysselsätter sig i England, der man också finner det största antal af samtidens utmärkta forskare i denna vetenskap, så är det ju i hög grad hugneligt för hvarje svensk, att en vår landsman kunnat framstå i en så lysande församling af de utmärktaste män och framlägga nya upptäckter af en så stor vigt i skapelsens historia som den här ifrågavarande. Mig synes, att en hvar, som har någon känsla för fäderneslandets ära och anseende, bör glädja sig, att vi kunna på så ampelt sätt ådagalägga, att äfven vi böra räknas bland bildade nationer och deltaga i tidens sträfvande till ljus. — Det förtjenar också omnämnas, att då de närvarande geologerna icke blott insågo, utan också genast, utan alla förbehåll eller invändningar, öppet erkände riktigheten af d:r Torells framlagda fakta, så bevisade detta en högsinthet, som man icke allestädes erfar. Jag känner lärda, som opponera sig mot hvarje, äfven den solklaraste sanning, som de ej sjelfva varit i tillfälle att först finna och framlägga. Doktor Torell är, ehuru ännu en mani sina bästa år, dock temligen gammal geolog, ty på denna vetenskap har han offrat största delen af sin verksamhet och en god del af sin ärfda förmögenhet. Han har som geolog, mest på egen bekostnad, besökt Grönland, Island och två gånger Spetsbergen, den ena gången som chef för expeditionen. Dessutom har han i vetenskapligt ändamål berest skandinaviska halfön i alla riktningar, äfvensom han besökt en stor del af det öfriga Europa, och han har äfven på svenska utgifvit åtskilliga ypperliga afhandlingar. Det var för denne högt förtjente man, som vid sista ståndsriksdagen begärdes anslag till en profession i geologien vid universitetet i Lund. Genom ett par ledamöters försumlighet att bevaka ärendet föll frågan i borgarståndet och blef föremål för votering i förstärkt statsutskott, der frågan slutligen föll genom den förseglade voteringssedlen. Denna fatala utgång anser jag, för min del, vara en nationalolycka i vetenskapligt afseende; ty en nationalolycka vore det helt visst, om vi skulle befinnas icke vilja deltaga i samtidens arbeten och sträfvanden till mensklighetens förkofran i ljus och bildning, utan befinnas höra till de stationära, d. v. s. till de till barbari tillkakagående folken, och till sådana skola vi snart blifva räknade, om vi befinnas motarbeta naturvetenskapernas utveckling hos oss; ty det är just dessa vetenskapers utveckling, som karakteriserar vår tids bildning, och bland dem isynnerhet de sednast som vetenskaper grundlagda delar deraf, nemligen geologien och den förhistoriska etnologien. Det synes mig isynnerhet oförklarligt, att någon velat motarbeta geologiens spridning i vårt fädernesland, isynnerhet som denna vetenskap är både en af de sublimaste, som höjer den tänkande menniskoanden omotståndligen från skapelsens under till skaparen sjelf, hvars vishet och allmakt den ådagalägger, och derjemte en af dei praktiskt hänseende mest användbara och oumbärliga. Ingen innehafvare af jordegendom känner rätt hvad han har inom sitt egovälde, förr än geologien lärt honom det. Han kan, på större eller mindre djup, hafva mergel af en eller annan natur och användbarhet, stenkol, eldfast lera, porslinslera, krita, metallådra eller andra för industriella företag nyttiga råämnen. Det är också genom denna vetenskap, i förening med den arkeologiska etnologien, som vi först nyligen lärt känna vårt eget alägtags forana tilletånd från tidar sam — — NV TR AR — NERE mn mo — — VFoo om — SA — —— 5 — —— — 5