Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1869, sida 3

al utslyttumgen ur riket, hvuken enligt tillgängliga uppgifter stigit till det ej förr suppnådda beloppet af 9,334 personer, dels laf det redan under 1866 och ytterligare I detta. år minskade antalet ingångna äktenskap, dels af en temligen hög dödlighet, i samband hvarmed otvifvelaktigt stått Iden flerstädes felslagna årsväxten och de höga spanmålspriserna. Rativitetsöfverskottet för året 1867 har uppgått till 46,760. Detta tal, jemfördt med förenämnde solkmängdstillväxt, beräknad efter de direkta folkmängdsuppgifterna, visar en skilnad af 11,756, hvilken åtminstone till största delen förklaras af ofvan uppgifna emigrantantal. Foolkmängdstillräxten har, i likhet med många föregående år, varit relativt större i städerna än på landsbygden. Den var nemligen i städerna 2,37 procent, under det den på landsbygden endast utgjorde 0,63 procent. Den relativa tillväxten var i städerna jemväl något större än år 1866 (då den var 2,16 procent), hvaremot den på landet var mindre än 1866 (då den utgjorde 0,99 procent). Det är således från förhållandet på landsbygden, som den för hela riket ofördelaktiga tillväxtprocenten för året härflyter. Det befaras emellertid att presterskapets uppgifier om folkmängden i Stockholm och Göteborg äro något för höga, en omständighet, om hvilken man hoppas erhålla visshet genom den i dessa dagar företagna folkräkningen i dessa städer. Ett synnerligen ofördelaktigt förhållande framställa uppgifterna öiver antalet ingångna äktenskap under 1867. Det uppgick nemligen endast till eft på 164 invånare, medan det 1866 utgjorde ett på 149 invånare; under de fem närmast föregående åren hade det hållit sig något! under eller något öfver ett på 140. år 1860 varit ett på 128 och 1859 ända till ett på 121 invånare. I statistiska byråns berättelse hänföres äfven detta förhållande till någon del till de ofördelaktiga nativitetsförhällandena 1826—1841. När nemligen folkmängden minskas inom större eller mindre del af de åldersklasser, bland hvilka flertalet giftermål ingås, måste detta hafva inflytelse på såväl absoluta som relativa antalet ingångna äktenskap. — Denna i lagarne för folkmängdstillväxten grundade inre anledning är dock en otillräcklig förklaringsgrund för det starka fallet år 1867. Till detta anser byrån med rätta att samverkande orsaker måste sökas i samtida, tillfälliga, yttre anledningar. Sådana erbjuda sig ock uti den inom flera län felslagna skörden, höga sädespriser, ingripande rubbningar i allmänna välståndet samt den betydliga utflyttningen ur riket af personer inom de giftvuxna åldersklasserna. Jemför man förhållandet med ingångna äktenskap å landsbygden och i städerna, så visar det sig ofördelaktigast förändradt för städerna. Dödligheten i riket uppgick under 1867 till 82,072 eller 1,96 procent af medelfolkmängden. Denna dödlighetsprocent är lägre än den för 1866 (2 proc.) och de båda qvinqvennierna 1856—60 (2,16 proc.) och 1861—65 (1,98 proc.), men den absoluta dödligheten antages dock ingalunda ha varit ringa i betraktande deraf, att året varit fredadt för svåra farsoter mer än något af de förutgångna 6 år, för hvilka man eger fullständiga uppgifter om dödsorsaken. Ett ovanligt gynnsamt förhållande företer året 1867 med hänsyn till medelåldern vid döden, hvilken år 1867 var utan undantag högre än för något af de förutgångna åren. Denna medelålder utgjorde för mankön 33,21 år (mot 30,07 år under 1866), och för qvinkön 37,97 år (mot 34,87 år under 1866). Orsaken till den höga medelåldern uppgifves ligga förnämligast uti det lyckliga förhållandet, att barnaåldern nu mer än under flera förutgångna år varit skonad från dödande farsoter. Då nemligen beräkningen göres på det sätt, att för hvarje åldersår summan af genomlefd tid intill döden divideras med antalet personer, som genomlefvat denna tid, så blifver för barnaåldern dividenden relativt liten men divisorn hög, samt i följd deraf qvoten låg. Ju mindre antal barn som dö i förhållande till äldre personer, desto mindre blir inflytelsen på divisorn och följaktligen desto högre qvoten. För de bögsta åldrarne blifver väl summan af genomlefda år (dividenden) hög, men då relativt få personer uppnå den höga åldern, blir divisorn här relativt låg och qvoten följaktligen högre. Dödsfallen inom medelåldern verka naturligtvis ock minst till vexlingar i de ifrågavarande talen. Så befinnas t. ex. de år 1866 timade 4,706 dödsfallen af kolera icke hafva förmått hindra höjning af medelåldern vid döden för detta år, då dessa dödsfall företrädesvis inverkat på medelåldriga personer. Deremot hafva 1862 års dödsfall af barnsjukdomar, nemligen af messling till ett antal af 7,407, jemte det pj obetydliga liktidiga antalet dödsfall af skarlakansfeber och difteri, haft den verkan, att vi för samma år finna den lägsta medelåldern vid döden. Då den ifrågavarande medelåldern från nationalekonomisk synpunkt är en vigtig värdemätare, så kan häraf inhemtas, huru densamma hufvudsakligen bestämmes af dödligheten barnaåldern, och följaktligen äfven står oo nvöärmacsta kangsalgsamhand mad nativitafg— — MH —— — —— I rm — — ————D — — — — — — — —— D D — 5 — H —— — — — 8 BOK — AA — — —9 — Or — —2 0 — rm — O O — —— 0 — AV ——ä—öm