Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1869, sida 1

död, sanns det naturligtvis ingenting mera, som fängslade honom vid hans gamla hembygd; han glömde sitt sosterland, likasom det här knappt finns någon, som minns den fordne egaren till Mac Ivors-Castle. — Således har ni skändligt bedragit mig på min ungdom, utbrast den unge mannen och vände sitt af sinnesrörelsen vanställda ansigte mot den döende; men han ändrade hastigt ton, då han märkte att den bräckliga gestalten skakades krampaktigt. Han fruktade att genom sin hältighet utsläcka den ännu helt matt glimmande lifsgnistan, innan han fått höra allt, som gumman hade på hjertat. — Men vi skola inte tala derom, mor Carry, fortfor han med mildare uttryck, och hans blickar öfverslögo åter Dougal och Janet, hvilka båda snarkade högt. — Ni har hållit af mig och kunde ej skiljas från mig; jag förlåter er, men säg mig nu allt hvad ni tänkte meddela mig. — Ja, Sonny, hviskade gumman, — jag har hållit af dig mycket; jag såg i dig endast min sonsonsson, en Mac Leary, som inte längre hotades af säckpipeblåsarens profetia. Men du var också en trogen och god gosse, och du var knappt tio år gammal, då du skaffade mig den första tuppen till en soppa, — det var goda tider då, — sedan gick du till stan och blef en gentleman, men der har du inte heller glömt gamla Carry, och mången er skilling har du skickat mig af din rliga förtjenst. Vid de sista orden flög ett uttryck a demoniskt hån öfver den unge mannens anletsdrag, hans tänder knastrade hörbart mot hvarandra, och hans fingrar grepc krampaktigt omkring den fyllda börsen