Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1869, sida 3

Sällskapets ändamål är att framdraga och belöna salla modiga och uppoffrande gerningar, genom I hvilka andras lif räddas med fara för ens eget. Dock har sällskapet också en mera omfattande skategori , Mensklighetens välgörare, till hvilken de hänföras, som på ett eller annat sätt hafva gagnat samhället. ,,Centralsällskapet för Räddningsmännen på Seinen firade för icke längesedan sin slårsfest med stor ståt, då en premieutdelning egde rum. Ett par brorsöner till gamle kejsar Ferdinand af Österrike kommo i kejsarens närvParo i en häftig tvist med hvarandra. Slutligen sade den ene af ynglingarne till sin motståndare: .Du är den störste narr i hela Wien! — ,, Mina unga pänner., utbrast kejsaren förvånad öfver I detta åsidosättande af det passande, ,,ni synas hafva glömt min närvaro. Naivetet. En engelsk tidning berättar följande samtal mellan en baby och hennes pappa: — Hvad är det du gör, Jane? — Jag sminkar dockan röd, pappa. — Nå, hvarmed sminkar du henne, då? — Med whisky, pappa. — Whisky! Hvilken ide! Huru kan du tro, att du kan måla dockan med whisky? — Jo visst, pappa. Mamma säger alltid, att det är whisky, som gjort din näsa så röd... Etthundrade ord, alla börjande med s, sammanställda till en Skildring. Skummande sjön ses skölja sandiga stranden. Skeppens sönderslitna segel sväfva såsom stolta simmande svanor. Sommarens sjunkande sol sänder sina sista skimrande strålar, sötvande skogarnes sus samt sädesåkrarnas svall. Sorlande silfverbäckar strömma, stänkande skogens skära små sippor, som sluta sig stilla. Sylvias smältande sånger smeka sörjande sinnet, stilla saknadens svidande smärta. Svärmodigt svärmande sörjer skön Signe sin Sigur, som, sista sommaren, stormupprörda svallvågor slukat. Signe suckar, seende sina små syskon slumra sorglöshetens stilla sömn: ,.Snart skall sista sömnen sluta Signes sorger. Sjung, Sylvia, sjung! somnen, svallande sjöar, skumhöljda stränder, susande skogar, sorlande strömmar, skära små sippor, somna, somna, Signes svidande sorg! (Åbo Underr.) NVieliczka-grufvorna. Enligt sednaste underrättelser derifrån hafva alla hittills gjorda försök att skildra det inströmmande vattnet från att anställa vidare ödeläggelser varit fruktlösa, och särskildt skildras pumpningsanstalterna såsom otillfredsställande. Oaktadt myndigheternas alla försäkringar, att staden Wieliczka ingalunda hotas med någon instörtning, hafva redan hela qvarter blifvit ötvergifna af sina invånare, som till största delen flyktat till Krakau. Vattnet har nu i bergverket äfven förstört det vackra Antoniuskapellet, ett konstverk, som säkerligen enhvar, som besökt stället, erinrar sig. Kapellet uthöggs år 1690, och allt deri — altare, krucifix, pelare, statyer o. s. v. — var mejsladt af saltsten. Denna byggnad företedde isynnerhet vid belysning en egendomligt upplyftande anblick och samlade osta grufvornas underjordiska invånare till bön. Förlusten af kapellet har på dessa gjort ett nedslående intryck, och de anse numera hela bergverket ohjelpligen förloradt. Möens Klint. Möens Avis berättar, att den vackraste punkten på Möens Klint, kallad Drottningstolen, hvilken höjde sig 403 fot öfver hafvet och i årtusenden har trotsat väder och vind, sistidne juldag störtat ned. Det är icke blott den yttersta spetsen som fallit ned, den spets, på hvilken man vanligtvis stod. Såsom det berättas, har -emnan uppstått midt inne på gräsplanen och derfrån gått i en linie åt båda sidor, således på en sanska betydlig omkrets. Nedstörtningen skedde sannolikt juldagen på e. m. kl. 4, ty flera af invånarne i trakten hörde vid den tiden flera starka och skarpa knallar, hvilka de ansågo vara åska, som möjligen hörrörde af den kolossala jordmasans fall. Hvarje år störtar icke obetydligt af tlinten ned, men aldrig har en så ofantlig massa tedfallit som sistl. juldag. ,,Drottningstolen var tvifvelaktigt Klintens vackraste punkt; från dendas betydliga höjd hade man den herrligaste utigt öfver Östersjön; i klart väder kunde man tydigt se Rugen och hela den pommerska kusten. ;å snart man kom upp på Klinten, skyndade man lit upp, och man stannade vanligen länge qvar, ty nan kunde inte tröttna på att vara der. Det beynnerligt krokiga bokträd, som stod ända upp å kanten och hängde långt ut öfver sjön och på vars stam många af Klintens gäster, trotsande aran, kröpo ut och inristade sina namn, ligger nu te i ostersjön, och stranden är uppfylld af jord ch krita af den nedfallna massan, hvilken var så etydlig, att en del deraf har bildat en ö ett godt tycke ut i Östersjön.