ner utvisa likväl huru svårt man har att sinna sig vid den nya skatten. FRANKRIKE. Om kejsar Napoleons åsigter och om den politiska stämningen i Frankrike yttrar sig en korrespondent i Paris till . Times på följande sätt: vben som för ett år sedan vågat förutsäga, att Europa ännu i 12 månader skulle åtnjuta fredens välsignelser, skulle med rätta blifvit ansedd som en mycket djerf spåman. Det är just ett år sedan förhandlingarne om mobila nationalgardet togo sin början i lagstiftande församlingen, der man betraktade dessa förhandlingar som inledningen till ett oundgängligt krig. Det syntes å ena sidan omöjligt, att Preussen skulle underlåta att göra ytterligare steg framåt till Tysklands förening, och å den andra lika omöjligt, att Frankrike skulle tåla den allraminsta utvidgning från ceussens sida. Emellertid ha de två motståndarne bållit sig i en orörlig ställning, iakttagande hvarandra med misstänksamma blickar, men tilllika med en tydlig sträfvan efter att uppskjuta en afgörande strid. Det är sannt, att grefve Bismarck nyligen förkl att freden under förliden sommar endast till af en utomordentlig tillfallighet blef upprätthållen, men han har icke närmare uppgifvit, hvilken denna tilldragelse var, och det kan knappt antagas, att han dermed menat den spanska revolutionen. Ingen har på allvar kunnat tro, att Spanien skulle taga aktiv del i ett utbrytande krig mellan Frankrike och Preussen, eller understödja någon af parterna. Skulle vi då antaga, att fredens bevarande berott på Preussens klokhet, som undvikit hvarje tillfälle att utmana Frankrike, och kejsar Napoleons villrådighet, hvilken icke tillät honom att begagna sis af tillfället, ehuru det syntes gynnsamt? Visserligen kan brist på raskt beslut ofta få skenet at djup visdom, såsom t. ex. fallet var med Filip II af Spanien; men ingen är berättigad att säga, det kejsar Napoleon icke är fast besluten att taga hämnd för de missräkningar, som han genom en felaktig politik gjort, för att genom ett lyckligt k återupprätta den politiska rang, som är nödvändig för betryggandet at hans dynasti. Kejsar Napoleon är — som man vet — 1 besittning af en utomordentligt vidsträckt exekutiv makt och behöfver endast meddela sin lagstiftande församling hvad ban bragt till utförande, men för öfrigt alldeles oberoende af sina ministrar, då det för honom gäller att bringa sin vilja till utförande. Jag har ofta hört personer framställa frågan, hvad egentligen den franska nationen tänker om den stora krigseller fredsfråga, som nu i ett helt år syssclsatt oss. För att härå lemna svar, måste man göra skillnåd mellan de olika samhällsklasserna, hvilka vid krigsfaran utan tvifvel skulle sammansmälta till en enhet, men för närvarande betrakta frågan om krig eller fred från mycket olika synpunkter. Köp mansklassen och penningemännen äro icke blott emot hvarje krig, utan äro t. o. m. böjda för att tillsluta ögonen för de verkliga orsaker, som kunna leda till ett sådant. Derföre är det argument, som , Times så ofta anför, att Preussen aldrig af egen drift skall anfalla Frankrike, tillräckligt för denna klass. Icke desto mindre lida de betydligt under den ny rådande fruktan för krig och önska af detta skäl, att kejsaren — som fallet är med en konstitutionell monark — måtte blifva bunden att icke utan nationens samtycke kunna företaga något krig. Det är denna fruktan för krig, som drifver dem öfver i det liberala lägret och gör dem till motståndare af kejsarens personliga regering. Men både ofvanom och nedanför denna samhällsklass råda känslor af helt annat slag, om hvilka man på många ställen är i okunnighet. Bildade och intelligenta fransmän, tom äro vanda att begrunda politiska förhållanden, betrakta en afgörande strid mellan Frankrike och Preussen såsom oundgänglig och motse densamma med fattning såsom en af de nödvändiga pro ningar, hvilka alla stora nationer tid efter annan måste genomgå i sin historiska utveckling. De förutse en sammandrabbning mellan det efter utvidgning traktande Preussen och det oroade Frankrike. Då denna stora kris inträder, är det ganska säkert att de, i betraktande af fäderneslandets fara, skola förgåta sin missbelätenhet med den nuvarande regeringsformen. IIvad den arbetande klassen och landtbefolkningen angår, så önska de icke krig, åtminstone cj på något i ögonen fallande sätt, isynnerhet som de endast belt lösligt känna till Preussens territoriala tillväxt, och regeringen sjelf har stärkt deras uyggllet i denna riktning. Men ingenting skulle vara lättare än att hos dem väcka till lif den motsatta känslan, och om en gång lantan blir lagd till det hopade förråd af hat mot Preussen, som lefver i dem, skall verlden förvånas ver den våldsumhet och snabbhet, hvarmed lågan sprider sig. Ty i den franska nationens hjerta linnes en be erlig blandning af förakt och hat mot Preussen: sörakt, på grund af Preussens olyckiga anfall mot franska revolutionen år 1792, och hat, på grund ar de lyckliga inmarsch i Frankike år 1814, Det licger en stor makt i denna nationella insti: kt, och kejsar Napoleon vet nog, itt denna mak År till hans disposition, ehuru han dröjer att söra bruk deraf. Emellertid föriges den allmmama ovissheten, och det nya året börjar, som det gamla slutade, med det skröplisaste och ihåligaste iredstillstånd, som verlden vågonsin upplefia Den förre inrikesministern Pinard har edan upptrilt som advokat i ett civilnål. Hans uppträdande måtte åtminstone aft stor succes de curiositå! Exdrottning Isabella har tagit särdeles lla, att hon icke varit inbjuden till en val, som nyligen varit i tuilerierna. Henes harm förökades deraf, att Olozaga ned fyra andra an bassadörer vid supcen fter denna bal spisade vid den kejserliga affeln. SPANIEN. De ofiiciösa tiduingarne söka lugna sinena genom att låt, förstå, det den proisoriska regeringen kommit till enighet ( ngående thronfölja ren, samt att dess val föreläggas Crtes till bekrästande; !en angående personen iakttages den I; tängaste tystlåtenl ct. Ett telegram från russel har meddalat, att yrovisoriska JA