Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1869, sida 2

kände sedan länge Rob, hon hade sett sera bevis på hans utomordentliga siaregåfva, och hon trodde hans försäkringar. Sedan barnet således blifvit lemnadt i säkra händer, inskeppade sig Mac Ivor, hans fru och min svåger, och de uppnådde lydigt sitt mål, efter hvad jag sedan erfor. Åter försjönk gumman, till Mac Learys förskräckelse, i ett vanmaktlikt tillstånd, och först efter en längre tid, samt sedan den unge mannen i sin förtviflan gnidit hennes tinningar, hemtade hon sig så till vida, att hon förmådde fortsätta. — Sonny, började hon, — jag kallar dig ännu Sonny, fastän jag inte har någon rätt dertill, — har väl sjelf anat hvad som skulle komma, — hade väl inte annars varit borta så länge från heden, — har anat att du var en ung laird, — har haft mången motgång, ty en olycksstjerna har herrskat öfver Mac Ivors Castle. Din mors arma syster, som vårdade dig i din späda barndom, blef det ej förunnadt att sjelf lägga dig i din mors armar. Ett balft år hade inte förflutit efter din fars afresa, då sjuknade den goda själen illa. Hon lät tillkalla mig, emedan hon visste att jag var den enda, utom henne, som bekymrade sig om Mac Ivors. Jag gick då, oaktadt mina några och sjuttio år, lika så lätt öfver heden som du i dag, och tre dar efter sedan jag fått budet, befann jag mig vid den goda ladyns sjukbädd, men blott för att emotta dig och hennes sista vilja. Hon gaf mig också ett bref, det enda, som hon hitintills hade fått från Mac Ivor; derefter uppdrog hon åt mig, efter jag sjelf inte kunde skrifva,