Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1869, sida 4

bostad. Blandade ämnen. verldens guldoch silsvertillverkning var år 1866 fördelad på följande länder med vidstäende värden i rdr rmt: Guld. Silfver. Nordamerikka.. 225 mill. 75 mill. Mexiko och Sydamerika . . 19 130 Britiska Amerika . . . . 19.4, 2 Australien och Nya Zeeland 225 4 , Siberien . sr rr I 6 , Alla andra läder... 19 4 8 Af stenkol bröts år 1867 i jordens samtliga grufvor öfver 4 milliarder centner med ett värde af 1,333 millioner rdr. Häraf deltog Storbritannien med 2,400 millioner centner. Tyskland med 400 Nordamerika med 400 Frankrike med 300 Belgien med 280 Österrike, Ryssland Sverge, Spanien och Australien med flera länder med återstoden. Juldagen på en Fredag. Det lärer icke hafva så liten fördel med sig, att Juldagen infaller på en Fredag. Sibyllas spådom innehåller nemligen följande: ,Infaller Juldagen på en Fredag, då varder en omskiftelse vinter, god vår, god sommar och fullgodt år. Afven Bondepraktikan förmäler: ,Skin solen Juledag fullkomligt klar, Det betyder ett godt fruktsamt år. Kommer då storm och slaskigt vår Liten frukt det oss tillhanda bär. ,Om Juledag i nyet månd komma, Då få vi ett godt år oss till fromma. Om det Julenatt blås hårdt, Då skola många furstar dö med fart. Jordskalf under hafvet. Från S:t Helena meddelar kaptenen på engelska barkskeppet ,,Euphrosyne, att i Atlantiska oceanen, natten emellan den s och 9 November, varseblefs ett sällsamt naturfenomen. Vid midnatt förmörkades horisonten af svarta skyar, och i alla riktningar hördes buller såsom af en aflägsen kanonad, under det hafvet kom i en häftig rörelse. Kompassen vibrerade starkt och förlorade nästan alldeles sin polaritet. Fram öfver himmelen foro flera lysande meteorer, fiskar visade sig på hafvets yta och slogo i orolig rörelse emot skeppet, hvilket samtidigt rörelse så starkt i sina sogningar, att det knakade och brakade öfverallt. Ilatvets vulkaniska rörelse fortfor till solens uppgång, då det blef klarare och lugnare. Kaptenen uttalar till sist den öfvertygelsen att, om man får döma af skeppets skakning, ett jordskalf egt rum under hafvet. Omensklig behandling. Från London skrifves följande till en tysk tidning: Tre tyska maskinarbetare blefvo i Havre at matroser på engelska ångfartyget Cella öfvertalado att vid fartygets afgång gömma sig på skeppet och sedermera genom arbete ombord arbeta at passagerareafgitten och kosthållningen. Då de vid första höga sjö nödgades visa sig, mottog befälhafvaren, kapten Gleadell dem med en straffpredikan, hvars mildaste uttryck inskränkte sig till ,,fördömda tyska svin-. sjenast dömda till vatten och bröd måste de dagen igenom bära vatten och kol, och då de, utmattade af ansträngning, ötverväldigade af sjösiuka och genomblöta af det öfver däcket strömmande hafsvattnet, sökte ett skydd i någon vrå, blefvo de genom sparkningar nödgade att bege sig derifrån, sökande någon annan icke mindre hotande plats. Man skulle måhända ej kunnat klaga öfver de lidanden de arma menniskorna fingo utstå, då de egentligen voro sjelfförvällade, om kaptenen på Cella efter deras utståndna plågor lemnat dem i Newyorks hamn och ansett deras arbete ombord hatva qvittat resekostnaden. Men detta gjorde han alldeles icke. Så snart amerikanska kusten kom i sigte och fartyget var på väg till hamn, blefvo de tre tyskarne, bundna i kedjor, nedkastade i det nedersta skeppsrummet, der de fingo tillbringa sju dagar i mörker utan annan mat än vatten och bröd och utan annat sällskap än en mängd råttor, som gnagde på deras skodon. Först då fartyget åter kom i öppen sjö, blef deras fängelse öppnadt och kedjorna lossade. Efter nitton dagars resa kom fartyget till Themsen; de uthungrade blefvo genast ånyo belagda med kedjor och nedförda i skeppsrumme der de fingo tillbringa tre hela dygn. I Victoriadockan löste man deras fängsel och förde dem till ett annat skeppsrum, som par så litet att de hvarken kunde stå eller ligga der. Efter två dagars uppehåll der, ansåg sig kaptenen, till följd af deras höga jemmerrop, tvungen att åter låta nedföra dem i det mörka rummet, hvarifrån de likväl genom den menniskovänlige stewardens tillhjelp lyckades rymma och komma i tand. Då de begge starkaste kände sig i frihet, började de genast ropa på polis, under det den tredje, för mycket kraftlös att kunna följa de båda olyckskamraterna, var nära att med våld blifva släpad tillbaka. Hans nödrop väckte emellertid deltagande hos dem, som voro sysselsatta med arbete i dockan, och äfven han blef öfverlemnad i polisens skydd, hvilken likväl straxt lemnade alla tre, då ingen åklagare fanns. Genom egarens till Murkmanns hötel beredvillighet och raskhet, blef emellertid preussiska legationen genast underrät tad om händelsen. Wärtembergske konsuln hänvisade de olycklige till den förening, som till skydd för tyska undersåter fanns på platsen, och denna vidtog genast de mest energiska mått och steg. Nordtyska förbundets sändebud förklarade att konsulatet ofördröjligen shulle erhålla meddelande