Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1869, sida 2

minstone kunna antaga detta; men för närvarande skryta de dermed, att det var deras kandidat, som erhöll de slesta röstorna. Må vi tillsvidare unna dem det lilla nöjet. , Den andra af de ofvan antydda omstänsdigheterna, som efter valmötet, der hr Lindhagens kandidatur blef så illa komprometterad, likväl hjelpte honom till pluralitet vid valet, var en rad i tidningen ,FäI derneslandet, morgonen efter mötet. Der gjorde man, liksom hr Mankell aftonen förut, nödvändigheten till en dygd och afstod från sin kandidat samt antog hr Hedin i stället; men man skyndade sig också att tillägga, det hr Hedin varit tidningens medarbetare. Der var slaget, som träffade. En stor del af valmännen, som icke förmådde inse huru det egentligen förhällit sig med hr Hedins s. k. medarbetarskap i ,Fäderneslandet, drog sig efter nyssnämnde tillkännagifvande från honom, ty en medarbetare i en sådan tidning vill man naturligtvis icko hafva till sin representant. Saken är onekligen den, att hr Hedin skrifvit några allvarliga artiklar uti ifrågavarande tidning endast för att derigenom gifva större spridning åt sina idöer, men utan att för öfrigt kunna på något sätt kallas ,, medarbetare och utan att gilla ,,Fäderneslandets förhatliga sätt att gå tillväga i sin polemik och i sitt förhållande till personers enskilda lif. Man ser dock huru en obetänksamhet kan medföra de obehagligaste följder. Det var onekligen en nemesis, kan man säga, att hr Hedin icke nu blef vald. Den hederlige, i allt öppet och redbart handlande publicisten hade tyvärr begått oförsigtigheten att en gång blanda sig med en skandaltidning. Detta måste medföra sitt straff, och det har gjort det. Förtalet mot hr Hedin hade redan förut hvässat sina förgiftade vapen; men det hade haft svårt att finna en punkt, der det kunde träffa honom. Nu var punkten funnen. Nu behöfde man ej tveka längre. Den ena historien efter den andra, den ena gemenare än den andra, sattes i omlopp, alla med afseende på det föregifna medarbetarskapet, fastän med de brokigaste kommentarier. , Förtala, förtala, det stannar alltid något qvar, sade Beaumarchais. Att hr Hedin, oaktadt alla gemena angrepp, för hvilka han varit utsatt under dessa dagar, likväl erhöll ett så stort antal röster, att den vinnande kunde samla endast 250 flera, är ganska märkligt, och det bör icke gifva dem, som nu jubilera fver sin seger, anledning till så särdeles stor glädje. Striden har varit skarp, det är visst, men strid är lif, och vi kunna vara glada öfver att medborgarne ruskats upp ur den gamla dåsigheten. Åtskilligt vore visserligen att säga, att beklagande säga om vissa tidningars sätt att gå tillväga, men kommentarier behöfvas icke. Nenin kiljaktigheten synes för öfrigt hafva varit stor till och med inom sjelfva tidningsrelaktionerna. Öfver sådant kan man ej förundra sig, ty de individuela åsigterna måste taga ut sin rätt hos hvarje person med karakter. Frågan är för öfrigt i första rummet att begagna ärliga vapen, inga örgiftade pilar och inga lömska bakhugg. Det berättas att hr Hedin ämnar stämma nför rätta ,,Stockholmspostens ansvarige ugifvare, emedan denne låtit i tidningen nflyta lömska insinuationer mot hr Hedin. Man måste i tryckfrihetens intresse önska ut sådana saker, oftare än hvad nu sker, eifrades af de anfallna sjelfva. Det är isserligen sorgligt, att de tidningar, som anligast göra sig skyldiga till Skandalkrifveri, begagna en ansvaring, hvilken r lida för en annans brott, men denna mständighet bör dock väl icke helt och ället afhålla den anfallne från att anlita agens hjelp. C. L.