Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1869, sida 2

någon rörelse för att förstärka den. Både sofvo ögonskenligen fast. Men den till tagande röken besvärade ej längre Mac Leary; han befann sig i en feberaktig spänning. Ehuru han ej ännu fästade nå gon stor vigt vid den omnämnda hemlig. heten, fruktade han likväl att mor Carr) kunde utandas sin sista suck, innan hor hade yppat densamma. Men mor Carry hade fast beslutat ut. föra sitt förehafvande; hennes vilja var en viss mån starkare än dödens kallå hand, som ännu dröjande var lyftad öfvehenne. Det tycktes nästan som tvekade döden att åtskilja en kropp och själ, som i nära två menniskoåldrar varit så nära förenade. — Sonny, hör du mig? frågade gummanl slutligen utan att öppna ögonen, sedan hon trefvat omkring i luften några ögonblick med sina torra armar. — Jag hör, svarade Mac Leary sakta — Godt, Sonny, fortfor gumman, — innan jag börjar, så lägg din hand mot väggen just bredvid mitt hufvud. Mac Leary vände sig om till hälften och följde anmaningen, hvarvid han sorgfälligt undvek hvarje onödigt buller. — Hvad känner du under din hand? frågade den gamla kort derefter. — Ingenting annat än en jemn sten, som är inmurad i väggen, svarade Mac Leary misslynt, ty han trodde att den gamla qvinnan hade talat under inflytelsen af feberfantasier. — Godt, Sonny, en stor rund jemn sten, återtog gumman bekräftande, — men han är inte inmurad, Sonny, utan sitter lös i en öppning, som jag! för öfver tjugo år sedan gräfde i väggen. Jag ville der göm