Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1869, sida 2

dela dig, för att manalhonom till skyndsamhet, ty detta är min sista natt, men han känner den lika litet som du, och han bör inte så veta den, annars går den förlorad för dig. — Vill ni tala här i Dougals närvaro? frågade Mac Leary med dämpad röst. — Dougul sofver, hviskade gumman och en svag blixt lyste ur hennes matta ögon mot den numera långsamt flåsande högländaren, — men du har rätt, Sonny, han kan låtsa sofva för att bedra oss; om vi kunde skicka bort honom, men det går inte an, och jag har ingen tid att förlora, om jag skall hinna säga dig allt. Mina fötter äro redan kalla och stela som is, och jag känner hur kylan småningom stiger allt högre upp. När den hinner hjertat, är jag död. Således fort, Sonny, luta dig ned till mig, lägg ditt öra nära min mun och håll dina ögon på Dougal. Han har skänkt mig mången köttbit sedan du lemnade mig, men jag tror honom inte. Mac Leary åtlydde gummans uppmaning. Han sträckte ut sig på marken, så att hans fötter lågo i motsatt riktning mot mor Carrys, och i det han stödde sig mot armbågen, bibehöll han Dougal i sigte, på samma gång han kunde uppfatta den döendes till honom riktade ord. II. En döendes sista timma. Ungefär fem minuter förflöto ånyo under ljudlös tystnad. Den gamla qvinnan hade tillslutit sina ögon och samlade synbarligen sina tankar. Elden brann svagare; hvarken Dougal eller Janet gjorde