föreslogo icke hr Hedin, men väl hr Mankell. Man fann alltså att hr Hedin ingalunda kunde anses solidarisk med det partiet, om han ock delade några af dess åsigter. IIr Mankell, som ej kunnat undgå att finna det han icke egde några utsigter att blifva vald, hade då den takten att afsäga sig och kunde svårligen undgå att bedja valmännen tänka på hr Hedin i stillet. Den tanken fanns nog, hr Mankells bön förutan och utan hvarje slags rekommendation från någon annan , Fäderneslandets man. Ilr Hedin framträdde och redogjorde uti ett enkelt och öfvertygande föredrag för sina åsigter i de hufvudpunkter, som valmiännen borde känna för att med trygghet kunna lemna honom sina röster. Denna redogörelse mottogs med stort bitall. Man fann, att den ,rödet hr Hedin var en ganska praktisk medborgare i sannt liberal riktning. Att, såsom någen verkligen varit nog ogrannlaga — jag nöjer mig med milda uttryck — att sedan göra, insinuera, det hr Hedins redogörelse var blott en tillfällighetsdikt, egnad att slå blå dunster i ögonen på valmännen, kan naturligtvis icke skada hr Hedin det ringaste hos någon, som känner honom, och den som ej känner honom tillräckligt har likväl icke rättighet att framkomma med en gemen insinuation. Sedan hr Hedin fullgjort sin skyldighet såsom kandidat, ville man också höra hr Lindhagen, hvilken rekommenderades vid tillfället af general Hazelius, men då befanns att hr Lindhagen icke infunnit sig på mötet. Han hade ej heller ditskickat någon ursäkt för sitt uteblifvande. Jag tror mig veta, att hr Lindhagen, hvilken visst icke är af det slags folk som föraktar ett möte af valmän, blott af blygsamhet arhållit sig från att infinna sig vid ifrågavarande tillfälle. Men frågan blifver, huruvida den blygsamheten är berättigad, eller om den är ens ursäktlig, när det gäller att framträda på den politiska skådeplatsen, från hvilken hr Lindhagen för öfrigt visst icke ämnar aflägsna sig. Den som är alltför blygsam att redogöra för sina åsigter i stora frågor, hvilka röra fäderneslandet, på ett möte, som blifvit af behöriga personer utlyst och der en annan, lika aktningsvärd kandidat icke anser sig förhindrad att uppträda, visar sig just icke fullt lämplig att vara offentlig person. En sådan blygsamhet kan vid många tillfällen i sjelfva riksförsamlingen blifva ganska förarglig, ty det är väl icke att antaga, det hr Lindhagen lägger bort sin blygsamhet i samma stund, han stiger öfver andra kammarens tröskel. Hr Lindbagens uteblifvande gjorde ett obehagligt intryck åtminstone på flertalet af dem, som utsett honom till sin kandidat, och kom ihåg, att detta flertal bestod just af frisinnade valmän. Redan samma afton hörde man många, som nyss förut uttalat sig för hr Lindhagen, i tanke att han skulle oförbehällsamt stå fram och redogöra för sina åsigter i de stycken, som förut ej voro allmänt bekanta, när detta ej inträffat, förklara att de icke vidare ville verka för en person, som lät valmännen sväfva i okunnighet om en hel mängd saker, som de egde rätt att få veta. Hr Lindhagens uteblifvande från mötet hado således ganska lätt kunnat omintetgöra hans val, om icke tvenne omständigheter inträffat, hvilka verkligen satte honom in i kammaren. Den cna af dessa omständigheter var att de konservativa, som hittills förgäfves sökt sig en kandidat, nu kastade sig på hr Lindhagens sida, ty fastän han visst icke är deras man och från början egtsympatier hos så många verkligt liberala, var han dock naturligtvis mindre farlig, tyckte de konservativa, än hr Hedin. Dessutom hade hr Lindhagen hos de konservativa vunnit hvad ham hos de liberala förlorat genom sitt uteblifvande från valmötet. , Det måste vara en bra karl, som ej låter examinera sig af skräddare och skomakare, hette det från det hållet, ty der uppfattar man ännu medborgerligheten på ett något föråldradt sätt. Cch så beslöto de attrösta på hr Lindhagen samt att för hans genomdrifvande använda nästan hvad medel som helst. Hr Lindhagen, liberal sjelf, fastän blygsam, när det gäller attspecielt ra reda för sina åsigter, fick alltså den föga afundsvärda äran att blifva de konservativas kandidat. Hittills hade det blott varit en strid mellan olika skiftningar af det stora liberala partiet i hufvudstaden, och man hade kunnat glädja sig åt den ganska märkliga omständigheten, att i vårt samhälle ingen enda konservativ, mycket mindre reaktionär kandidat kunnat uppstå. Det är visst icke att befara, att hr Lindhagen kommer att i kammaren göra le konservativa stor glädje, vi böra åtHR SM — G ARE