Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1869, sida 2

ett par alnar nedåt, hvarefter han stannade. De tre vandrarne följde tätt efter honom, ehuru med mindre lätthet; men först då äfven Janet hade hunnit ned på den lösa, förrädiska marken, ljöd åter Dougals framåt! Försigtigare än förut skred hunden framåt, i det han vädrade än till höger, än till venster, och med tassarne pröfvade den under ett sankt mosslager dolda stigen; försigtigare än förut följde Dougal och hans följeslagare efter honom. Och man hade goda skäl att vara försigtig, ty ehuru stigen erbjöd fötterna en jemförelsevis fast stödjepunkt, sänkte den sig jemte den närliggande förrädiska marken, likasom skulle den brista och störta de vandrande i ett bottenlöst djup. Janets bloss spred ett brunrödt, dämpadt sken, som i den täta dimman endast tillät blicken att urskilja de närmaste föremålen. Der den träffade marken, visade sig bruna vattenpölar, vattendränkta tufvor och giftiga odörtstånd, hvilka sistnämnda, jemte kringströdda säfarter, enstaka ranunkler och starr utgjorde den enda växtligheten på denna gungande yta, hvarifrån en unken lukt framträngde. Den osäkra stigen förde äfven förbi små svarta högar. Dessa pyramider af uppstaplad torf hade för längesedan åter förvittrat och sjunkit tillsammans. Man hade redan för flera år sedan upphört att bearbeta denna mosse. Och likväl måste menniskor hafva varit sysselsatta här under en längre tidrymd, ty under mer än tio minuter rörde sig det sällsamma tåget framåt på den slingrande stigen, till dess en gradvis stigning och tilltagande fasthet