Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1869, sida 2

rätt och säker hållning oaktadt den hastiga gången. Olikheten i ålder och daglig sysselsättning kunde äfven märkas på detta sätt vid den svaga belysningen. Båda hade insvept den öfre delen af sin kropp i en plaid, båda buro ,sydvester af oljad segelduk, och slutligen förde båda i högra handen en staf, som genom sin tyngd ikasåväl kunde begagnas till vapen som till stöd. De hade redan länge ilat framåt på detta sätt utan att tystnaden blifvit afbruten, då de tecken till otålighet, som den efterste vandraren stundom visat, blefvo allt talrikare, till dess han slutligen trädde närmare intill sin förare. — Dougal, utropade han och skakade lervid på hufvudet för att aflägsna det vatten, som småningom samlat sig i vecken af sydvesten. — Dougal, jag vill bli fördömd, om vi inte redan i två timmar traskat framåt i det här förpestade träsket, och ännu syns inte målet för vår vandring. Dougal skrattade hest för sig sjelf. — Drag för fan i våld med er grymtning, började den förstnämnde ånyo samt ännu otäligare, — om jag inte visste att det gällde er egen fördel, så kunde jag tro att ni med flit fört mig vilse. — Nog är det litet besvärligare i det våta träsket, än på gatorna i Perth och Edinburg, svarade Dougal slutligen med ett uttryck af hån, — och föra er vilse? Ha ha ha! Det var en tid, då Rob Mac Leary endast kallades , Sonny) och i becksvarta mörkret, barfota, hittade vägen ) Lille son.