Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1868, sida 3

Litteratur. Fyra bref om religionsfrihet af Johannes Baptista. Stockholm. P. Palmqvists förlag. Malmskilnadsgatan N:o 48 C. Detta lilla häfte är försattadt af en person, som sjelf, i likhet med många trosförvandter, har anledning att beklaga sig öfver de reliker efter fordna dagars samvetstvång, som ännu finnas qvar i vår svenska lag. Det är en baptist, som för religionsfrihetens talan mot en verklig eller fingerad vän och framhåller, huru föga den sednaste reformen på detta gebit är egnad att tillfredsställa de billiga kraf, hvilka framställas af de medlemmar utaf den svenska staten, som sjelfva inse, att de ej i själ och hjerta längre äro medlemmar af den svenska kyrkan. Vi anse, att hans ord destomera förtjena uppmärksamhet, som uppfattningen af baptisternas anspråk och de grunder, hvarpå de stödja dem, är mycket dunkel och oredig i vårt land, och som man allmänt nog besvarar deras klagomål med frågan: ,, hvarför begagna de sig ej af den frihet, som numera i laglig ordning kan erhållas — hvarför bilda de ej egna församlingar med höga vederbörandes samtycke? Förf. börjar, liksom många före honom gjort, med en historisk ötverblick, hvari han söker att visa, det allt slags religiöst tvång, all närmare förbindelse mellan kyrka och stat är ett arf från hedendomen och icke hvilar på någon biblisk, på någon rent kristlig grundval. Frälsarens ord om ogräset och hvetet: ,, Låten båda växa intill skördetiden och upprycken icke ogräset, att I ock icke dermed upprycken hvetet, öfversätter förf. sålunda: I skolen icke dräpa, icke landsförvisa, icke föra i fängelse, icke pliktfälla sådana, som I ansen för ogräs uppå Guds åker, ty dermed kunnen I lätteligen träffa och förgöra äfven den oskyldiga och sålunda skada och förderfva min kyrka, utan I skolen fritt låta de ogudaktiga och kättarne grönska såsom lagerbärsträd intill domedag etc. Genom orden: ,,den som vill vara mäktig bland eder, han vare eder tjenare, och I skolen icke låta eder kallas mästare, ty en är eder mästare, Kristus, bryter Frälsaren, i författarens tanke, ,,stafven ej blott öfver hela det romerska påfvedömet utan ock öfver alla mindre påfvedömen, hvilka här och der i kristenheten skjutit upp som svampar ur köttslighetens sumpmark, alla kyrkliga och statskyrkliga inrättningar, der den ene har någon verldslig makt och myndighet öfver den andre. Man finner, att det är obegränsad religionsfrihet sådan som den, hvilken finnes i den stora transatlantiska republiken, som förf. önskar. Luther har ofta blifvit citerad såsom en auktoritet mot vännerna af inskränkt religionsfrihet, och statskyrkans ofördragsammaste förkämpar ha som oftast dragit i fält med hans utfall mot , vinkelpredikanter, ,svärmeandar och , villoandar, men förf:n citerar honom — liksom före honom många bekännelsefrihetens försäktare gjort — så, att han blir ett väldigt stöd för den uppfattning, för hvilken förf:n här vill vinna anhängare. Detta erinrar oss om, att vi nyligen hörde en ytterst renlärig lutheran säga: , Luther kan citeras, i många fall, så, att diametralt motsatta läror kunna genom olika citater af hans ord bevisas — något som i vår tanke beror dels på den omständigheten, att vi ega skrifter af honom från skilda perioder af hans religiösa utveckling, och dels på den store reformatorns vana att använda kraftuttryck och starkt färglägga framställningen af sina åsigter. I det andra brefvet uppträder förf. mot de inom vår kyrka herrskande ogynnsamma föreställningarna om baptismen, förklarar i korthet hvad en baptist är och hvad som kan anföras till grund för hans förkastande af barndopet. I det tredje besvarar han frågan, hvarföre baptisterna icke begagna sig af medgifvandena uti 1860 års religionsfrihetslag, för att grunda egna församlingar. IIan förklarar att vilkoren för utträdandet ur statskyrkan äro alltför ovärdiga och förnedrande, för att han skulle vilja gå in derpå, belst han håller före, att Kongl. Maj:t icke har rätt att underkasta honom förmaningar och varningar i religiösa mål. Om förklaringen, att han affallit från evangeliska läran, yttrar han, att en sådan törklaring skulle bli ,ett skrymteri och endast försvaras af en jesuit — förmodligen af det skäl, att han anser sin lära lika evangelisk om icke evangeliskare än statskyrkans. Utan att kunna inse vigten af alla de skrupler, som afhälla honom från att genomgå denna , andliga tortyr — skrupler, som visserligen kunna innebära icke så litet obefogad stolthet och ensidighet — anse vi dock alla dessa lagbestämmelser, som afse att lägga hinder i vägen för bil