Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1868, sida 3

zällde honom. Men åter misslyckades han sin afsigt. Mr Levingstone blef djupt hedröfvad och öfvervann så till vida sin. anliga slutenhet, att han meddelade Riarbo, att emedan ett giftermål, som han yngre dagar hade tillämnat, ej gått i ullbordan, kunde han aldrig mera tänka vå något dylikt; och emedan han verklisen höll af Giuletta, ansåg han bäst att ör en tid hålla sig fullkomligt aflägsnad rån henne. Ricarbo kunde ej förmå honom att änIra detta beslut. Han lemnade honom med hjertat uppfylldt af undertryckt raeri. Levingstone ville icke gifta sig med uletta, och hennes dåraktiga böjelse skulle afhålla henne från att gifta sig med någon annan, — åtminstone för en tid: och han hade ingen tid att förlora. Denna yupphörliga oro tärde på hans helsa; å derdomen nalkades och, ännu mer tanklösa slöseri hade sammansmält hans furstliga förmögenhet; — ja, han fann redan att han med svårighet skulle kunna iqvidera sina nyärsräkningar. I Vi behöfva ej utveckla de djefrulska förslag, som allt för lätt funno insteg hos oune eländige varelse, eller den ohyggliga plan, som slutligen uppstod och utvecklade sig färdig till utförande under deras inflytande. Först kände han sig frestad att använda stora summor af firmans medel för sitt enskildta behof, dels för att reda sig från svårigheter, dels för att hämnas på mr Levingstone; derefter blef denna törst efter hämd allt häftigare, till dess den nästan beherrskade hans lifs uppgift, eller visade sig som ett steg till dess ernående. Under tiden trängtade Giuletta efter den ende man hon älskade