Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1868, sida 3

t var märkvärdigt att se huru litet han förstod att skilja emellan konstföremål och Nurnbergerleksaker. Bredvid dyrbara egyptiska vaser såg man porslindockor under glas och ram, en venus hade t man gitvit en kjortel omkring lifvet, och speldosor n funnos i alla möjliga storlekar och under alla möj, liga former. Vi blefvo presenterade för damerna i huset, som å emellertid icke kunde tala engelska, utan helsade oss på persiska genom att lägga handen på pannan och på munnen och buga sig framåt med ett , Salem! Persiskorna äro vackra, med svarta, blixtrande ögon, men missklädas af ett hvitt likkläde omkring hufvudet; när en flicka blifvit gitt, får man I nemligen icke se hennes hår, om hon än såsom barn haft de vackraste lockar, man kan tänka sig. Fötterna äro bara till midt på benen och törsedda med små, fina och broderade tofflor. Flickorna VI blifva förlofvade nära på i vaggan. Cama hade t. ex. 3 småflickor på från 4 till 10 år, hvilka , jhvarannan dag kommo ned för att leka med sina , tillkommande män. Hvar man har blott en hustru och sönerna bo hos föräldrarne. Cama hade sålesdes en gift son på 17 till 18 år, hvilkens hustru var ett 14 å 15 års barn. ela arrangementet var för öfrigt ganska romanskt: en mild musik hördes på afstånd, svarta afvar viftade på oss medan vi åto, alla fönster och dörrar voro öppna och vi hade utsigt öfver oceanen och trädgårdens palmträd. Middagsmåltiden bestod af karry, bakelse och en mängd frukster, is och vin. Camas son var alldeles förvånad öfver att höra, det vi danskar voro kristna. Efter måltiden åkte vi alla en tur igenom staden för att se illuminationen i anledning af Dewallee-festen, de inföddas nyårsfest. För några dagar sedan var jag på en stor fest, en riktigt orientalisk fest med sång och musik, men utan de mera materiella guds gåfvor, som finnas på våra prosaiska aftonsällskaper. Det var äfven då vår persiske vän Pistonjel Cama, som tillställde en ,fete, hvartill vi blifvit inbjudna och vid hvilken vi voro de enda europeerna. Det var sett blandadt sällskap, i hvilket vi hade kommit; -j den stora salen var bländande upplyst, stora mattor voro bredda på golfvet, i en halfcirkel stodo beqväma soffor och stolar och vi fingo naturligtvis hedersplatsen. Der voro ärevördiga perser med långa mustascher; judar med den höga hatten på hufvudet, i spets uppgående skor och den långa hvita manteln; gamla araber, igenkänneliga såsom hadschirer med deras långa skägg, hvilket blott få bäras af dem, som hafva varit i Mecca, med hvita turbaner, bruna koftaner och jackor af guldbrokad under desamma; vidare hinduer med röda turbaner och benen bara till ofvanom knäna. . Midt på golfvet hade musiken tagit plats. Den bestod af 2 sångerskor och 3 musikanter, hvilka med stor färdighet behandlade sina instrumenter. Den ene slog på två trummor och de båda andra trakterade en 16-strängad guitarr med 4 strängar öfver de andra 12; de öfversta spelas med en stråke och de nedersta med fingrarne. Det hela låter ungefär såsom en humlas surrande. Sångerskorna voro dyrbart klädda och föredrogo till musiken religiösa hymner med en snörflande sång och utan minsta minspel, hvilket i längden blef tröttande satt afhöra, isynnerhet då man ej kunde förstå ett enda ord. Förfriskningår kringbjödos, insvepta i små blad, hvilka voro sammanfästade med en kryddneglika, och dessa förfriskningar bestodo af — kardemumma och sönderskurna muskotnötter; sedermera fingo vi dock äfven champagne, bakelse och frukter. Efter denna måltid uppträdde sångerskorna såsom dansöser och till deras förvandling hörde en sunderkjol och små klockor på fötterna. Sången hade öfvergått till kärlekssånger, utan att melodien I hörbart hade förändrats: en hustru narrar först sin man och beklagar sig öfver att hennes älskare är otrogen. Dansen bestod endast i, att både musikanterna och damerna spatserade midt utpå golfvet, så att klockorna klingade i takt med musiken, och derpå baklänges åter tillbaka på samma sätt. Damerna hade ganska vackra ansigten, men den ena bar i näsan en väldig guldring, besatt med perlor, hvilken hon måste taga af hvarje gång hon skulle sjunga. Emellertid var det ett beständigt tillströmmande af gäster. Jag antager att så småningom öfver 200 ankommo, at hvilka straxt hvar och en fick sin blomsterbukett med rosenvatten och ofvannämnde dosis at kardemumma och muskot, hvarefter man kunde ,,lomma af igen. Endast , gräddan af sällskapet qvarblef. Man sått naturligtvis i sin stol med en mycket värdig min, så styf som en stockfisk, och härmed måste man hålla ut i 4) 5 timmar. Vi gjorde slutligen vårt ,,salem för värden och begåfvo oss af, hungriga som vargar. Festen fortsattes emellertid ända till ut på morgonen. De stackars sångerskorna! De fingo ej en enda paus, icke en gång 10 minuters hvila. I förrgår dog en af kineserna här ombord, och jag fick tillfälle att se litet af begrafningsceremonierna. Först ville kineserna lägga honom i sprit och medtaga honom till Hongkong, ty, ifall han hade blifvit begrafven här i Bombay öch kommit ned i jorden, skulle han ju blott träffat svarta, som han ej känt och hvilkas språk han ej förstått. Han hade följaktligen icke kunnat för dem göra begripligt, att han skulle till Swatow, och de skulle ej hjelpt honom, emedan han icka hade några penningar att betala resan med, det var derföre, som sagdt, nödvändigt att hans lefvande landsmän hemförde honom. Han stod nu emellertid en natt på däck, det tändes en lampa hos honom och han fick en thkanna, full af the och några koppar för den händelse att han skulle få främmande. Följande dag skulle han emellertid begrafvas, enär kaptenen icke längre ville hafva honom ombord. Kineserna fingo då fatt på en hvit kista, betäckte liket med oäkta guldoch silfverpapper och togo med sig kokt ris, en kokt höna och fläsk — icke för att offra det till ,,Djos, utan blott för att visa den döde det och sedan sjelfva dermed smörja kråset. Egendomlig förgiftning. I Köpenhamn hade en omtyckt skådespelerska i ett par år lidit af åtskilliga krämpor under de tider på året, som hon spelade, men deremot under sommaren, då hennes ferier inträffade, varit frisk, Åkommorna tydde på förgiftning. I Paris skulle man kanske ha anställt undersökning, om ej hennes medtäflerskor gifvit henne in gift, men i Köpenhamn funderade man litet närmare på saken. Man upptäckte också slutligen att det smink hon begagnade var, liksom i allmänhet är fallet, mycket giftigt, bestående det hvita af blyhvitt och det andra af zinober. Dess absorbtion i kroppen underlättades särskildt i detta fall af konstnärinnans ovanligt porösa hud. Äfven