Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1868, sida 2

2 D Göteborg d. 31 December. Monarkiens id är, såsom ordet också angifver, envälde, allenastyrande. Den fann sin praktiska spets i Ludvig XIV:s bekanta yttrande: Staten, det är jag. Ärstligheten — legitimiteten — var dess nödvändiga korollarium. — Maktmissbruken och ett klarnadt folkmedvetande framkallade dock snart en annan åsigt, nemligen att folkets välfärd i andligt och timligt afseende var statens ändamål, hvarför styrelsen var blott ett af de många ide medlen, och deraf härflöt snart om folket såsom den första och försla makten i staten, eller om folkräniteten. Såsom en kompromiss mellan båda dessa teorier framträdde den s. k. konstitutionella monarkien, der, genom ett kontrakt, som kallas grundlag, monarkens och folkets — representeradt af valda ombud — inbördes ställning till hvarandra fastställes. Här möter man alltså tvenne statsmakter, ehuru, i den mån det konstitutionella systemet öfvergår till hvad man kallar det ,, parlamentariska, maktens tyngdpunkt faller inom representationen, hufvudsakligen till följd af dess rätt att besluta öfver rikets skattebidrag till det allmänna samt äfven omedelbart besluta om sjelfva utgifterna. I sammanhang härmed vinner rådkammaren — ministeren — en allt högre betydelse, i det den inamovible monarken måste tillkalla ministrar, som ega representationens förtroende. En konseqvens deraf blir en förste minister, som bildar medelpunkten för rådet, och så har man, på vägar och med förändrade tidsförhallanden, gjort en kretsgång till det gamla emet, der en förste minister (major lomus) var den verklige regenten, om ocken annan bar de yttre emblemerna af 1 sjunkande makten: afva redan i Europa hunnit ett godt y ill detta mål. Ty hvad är väl en greive v. Bismarck i Preussen och en grefve Beust i Österrike annat än en sådan major domus? Så är Englands premierminister rikets verklige regent, likasom Cavour var det i Italien. Det låter sig näppeligen förneka, att icke allt detta betecknar en utveckling mot nya statsformer, en utveckling, hvars hastighet dock är beroende af omständigheterna, deribland främst monarkernas, eller furstarnes eget handlingssätt. En nation byter alldrig om statsform af blott teoretiska eller principiella grunder, utan först då det allmänna välbefinnandet lider och då man derför söker en förändring, om också blott för att komma till något annat, ofta osäker om det blir ett bättre. Befinner den sig åter väl, finner man lagbunden frihet råda och rättvisa skipas samt upplysning och goda seder förkofras — så låter man sig nöja och lemnar garantierna för det goda tillståndets betryggande åt framtiden. Europas regenter hafva således ännu, Åtminstone de flesta af dem, både sina li: egna och sina ättlingars öde i sina egnal!