Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1868, sida 2

portioner. Kommunen, förut betungad med dryga skatter, måste ovilkorligen göra någon stor ansträngning till lindrande af det elände som har brottet till fölieslagare, och man är beredd att efter förmåga svara på det upprop till den allmänna välgörenheten, som ej torde vänta länge på sig. Jag skulle verkligen från min lilla erfarenhet kunna meddela er detaljer af den mest upprörande art, men jag vill det ej nu, kanske blir tillfället dertill lämpligare en annan gång, och möjligen har ni rakt inpå er dylika hemska detaljer — jag uppskjuter derför, som sagdt, till en annan gång. Så mycket vill jag dock säga, att redan en mängd personer, kända för sin menniskokärlek och sin rikedom — gudskelof, att de ej äro oförenliga! — börjat bespisa en hop utfattiga, antingen genom utdelande af polletter till soppkoknings-anstalter eller, genom att låta de behöfvande hemta mat i menniskovännernas hem. Godt ändå, så länge ej bister vinter, fattigmans värsta ovän, infinner sig, men tanken på dess ankomst fyller hvarje bröst med oro. Men till något annat! Jag kommer just från Börssalen, der ij afton klockan 6 det valmöte egde rum,! hvarom ,,hela Stockholm med feberaktig i oro talat i flera dagar och der man väntade sig få höra de tre kandidaterna tilll: Blanches stol i andra kammaren framlägga sina program. När jag sade Börssalen, borde jag ha sagt Nedra Börssalen, der hausse och ,,baisse om hvartannat re-. gera, eller hur jag skall kalla det, men! en plats också, der politiska, ekonomiska och många andra frågor diskuterats, med ss ett ord sagdt vårt forwn, ruskigt att: skåda, isynnerhet vid belysningen af Å skålpund stearinljus, 8 da sort, i de allra ursprungligaste furu-ljuskronor. Man kände sig liksom beklämd, r trädde i den mycket stora nan inlen i denna I gasupplysningens tid. Man tyckte sig likSom förflyttad till så der en femtio år! tillbaka i tiden, till de stopta formljusens aldrig för lysande dagar, man trodde sig vara bland en tingsmenighet långt borta l e i en landsort, så otrefligt och ruskigt såg der ut, men nöp man sig i näsan, liksom Jeppe på berget, så fann man dock, att man var i Stockholm, på Stockholms börs li 1868, och man skämdes icke så litet för den s. k. Bemedlings-kommissionen, som t ännu vill att det skall vara vid det gamla,! som håller på de gamla formerna, pålformljusen. Nog af, der såg ut, trots upp( lysningen, som en sannskyldig kolbod. En ofantlig menniskomängd böljade der inne. Man igenkände en eller annan bekant efter att noggrannt ha bekikat honom, man såg att Y. och 2. voro der, men X., den obekante Lindhagen, letade man fåfängt efter i halfdunklet. Man är lite akademisk af sig här i staden, åtminstone i det hänseendet att man begagnar ,qvarten, men sedan den var! utlupen, steg hr L. Hierta upp på tribunen och förklarade meningen med mötet: han bad att man vill utse ordförande, och 4 naturligtvis blef han 2 han tadkada för umm det alltid går till, men så var ; klappadt och klart. Man är lito b th börja med, men bara en kommer sig för,) så går det bra. Blanches gamle vän, hr Hagström, känd sedan flera år från tidningsreferaterna såsom , husegaren Iagström, besteg tribunen och bad kandidaterne yttra sig; hr Hagström, en äldreman, yttrade sig i rätt väl lagda ord. EC ter honom uppträdde kapten Julius Man-i kell, som, efter det häradshöfding Hult-t gren, den nyliberala klubbens sekreterare, förordat hans val till riksdagsman i ampla ordalag, till mångas öfverraskning, — dock ej de flestes, ty i flera dagar hade man talat derom — afsade sig sin kandidatur till förmån för herr Hedin, eftersom han, herr Mankell, hade fått erfara att herr Hedin -hade större utsigter än herr M. att ,gå ink. Hr M. belsades, taktlöst nog, med bravorop för sin afsägelse. och han begagnade tillfället att utveckla, sina åsigter rörande olämpligheten af den stående armens eller stammens försvinnande, så vidt jag kunde uppfatta hans ord. Talaren helsades med bifall. General Hazelius, pigg som alltid, uppträdde derpå och betonade starkt, att striden ej vargen strid mellan; de konservative och de berale, såsom hr Mankell sagt, utan mellan de liberale och de ny-liberale, ty de liberale vore nu för tiden ej annat än de konservative — ett uttryck som helsades med hyssjningar och hvaraf generalen J tog sig anledning att taga församlingen i upptuktelse, hvilket återigen framkallade ( starka hyssjningar. Generalen ville egent-. ligen rekommendera revisionssekreteraren i Lindhagen såsom en särdeles liberal man J1 (starka hyssjningar, nya afbrott), en mans med utmärkt hufvud, stor kommunalman, l erkänd praktisk erfarenhet o. s. v., men e hans rekommendation afbröts flera gänger af nej-rop. Man skrek på Lindhagen, men ingen Lindhagen syntes till. Hr Hierta frågade om ej hr Lindhagen befann sig bland församlingen, men hr Lindhagen fanns ej der. (Allmänt missnöje bland de församlade, man skrek om högmod, dryghet, missaktning o. s. v.) Starka rop hördes nu på d:r Hedin, och han framträdde på tribunen, och under tystnad afhördes ans trefjerdedels timmas föredrag, då och då afbrutet af bifallssorl och handklappningar, i hvilket han med en måtta, som ———— bn bh, MR C — — AA — Orm O