Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 2

— dock icke som det offentliggjordes efter Ricarbos dom, utan i samma ordning, som det uppdagades för den häpne advokaten. Saken var, att då hans blickar föllo på nyckeln, som William lemnade honom, fängslades de vid åsynen af en bit musslin, eller något slags tyg, som fruntimmer begagna till sina klädningar, insnärjd i axet. Det var en ej så obetydlig bit, med åtföljande stoffering, och ögonblickligen, nästan innan hans tankar kunde bilda en förutsättning, igenkände han att denna tygbit liknade tyget i den klädning miss Ricarbo burit, då han mötte henne. Hennes egendomliga uppträdande hade utöfvat ett sådant intryck på honom, att allt, som stod i sammanhang med henne, fästade sig djupt i hans minne, — till och med hennes drägt, — hvilken äfven hade någonting ovanligt i snitt och mönster. Det var en besynnerlig slump, och likt en blixtstråle framstod sanningen för hans själ. Han hade ofta med en envishet, som förvånade honom sjelf, tänkt på Ricarbos och den skildring Bertram lemnat honom af deras förhållande till mr Levingstone. Ian hade stundom grubblat så länge deröfver, tills det föreföll honom som dessa besynnerliga menniskor måste känna något om hans hemlighetsfulla död, — eller vara på något sätt invecklade deruti, och ehuru han farit upp ur dessa grubblerier och förjagat dessa tankar såsom ovärdiga honom sjelf och deras föremål, hade de likväl oupphörligt återkommit. Utom William hade endast kompagnonerna dylika nycklar. Här var således en ledtråd, och han begagnade den genast.