löningen, så att de icke med hvarandrs sammanblandas. En mångårig redbar verksamhet i sta tens tjenst har sin naturliga yttre belö ning i ökade löner, pensioner, m. m., och bär sin pregel med sig, utan något fåfän. gans tecken på bröstet, så mycket mer som erhållandet likväl alltid beror af ett godtycke, Så uppstå afundsjuka, inställ samhet, kryperi och andra odygder, hvilka förnedra menniskan och gifva den lågsinnade ett företräde tramför den flärdlöse och redbare. Samhället, som bör genom sina institutioner väcka och underhålls folkets sedliga kraft, eger icke rätt at bibehålla korruptionsmedel, af hvad art de vara må. Fåfängt invänder man, att i denna belöning ligger en äggelse act göra sig densamma värdig, genom en osörtröttad, hedrande verksamhet. Den sanna dygden ledes ej af så underhaltiga motiver, och om man skulle behöfva för en menniska framhålla en bröstprydnad såsom lockelse till dygd, så hvilade denna i sanning på en lös grund. En regent må, likasom hvarje annan man, ega rätt att gifva sina enskilda tjenare vedermälen af sitt välbehag, men näppeligen bör denna rättighet utsträckas till sådana offentliga utmärkelser, som de här afhandlade. För duglighet i statens tjenst öppnar sig besordringssystemet såsom det bästa område för erkännande af förtjensten, och för enskilda tjenster passa endast enskilda belöningar. Är således detta dekorationsväsen ur principiell synpunkt förkastligt, huru man än betraktar det, så blir det ännu mer fördömligt genom de missbruk, som dermed bedrifvits och bedrifvas. När ett tecken, som skulle utvisa en förtjenst, gifves åt menniskor utan all sådan; ja, när man finner de rikaste ordensprydnader på de lumpnaste personligheter, så ligger deri en uppocbnedvänning af alla rättsbegrepp. Att deraf följer slutligen, det dessa prydnader skola komma att betraktas såsom motsatsen af hvad de äro ämnade att beteckna, förändrar icke saken, ehuru det är nyttigt för hela det falska systemets upphäfvande. Hyser nu en man en sådan öfvertygelse, som den vi här framställt, om olämpligheten och förderfligheten af dekorationsväsendet; anser han det lända till folkets demoralisering, men icke till dess förädling, så handlar han rätt och pligtmessigt, när han afsäger sig en sådan prydnad, då den blifver honom sjelf förärad. Han gifver tillika genom en sådan handling ett godt och värdigt föredöme åt andra, af hvilka många nu emottaga sitt kors endast af undseende och för att undvika obehaget af en afsägelse. När alltså professor Nordenskiöld, såsom man berättar, afsagt sig den nordstjerna, hvarmed man velat belöna hans vetenskapliga förtjenster, så kunna vi ej underlåta att derför egna honom en gärd af aktning. Denna afsägelse har helt visst varit för honom förbunden med icke ringa obebag, och flera sådana skola sannolikt följa; men han har varit stark nog, att låta all sådan hänsyn vika för sin åsigt och känsla at det rätta. Man har sagt, att han väl vetat på förband hvad som var honom tillämnadt, och att bån då bort afböja det. Vi känna ej huru härmed hänger ihop; men vi betrakta det såsom en fördel för saken, att en man, sådan som professor N., fått tillfälle att offentligt afsäga sig denna qvinliga prydnad, hvilken det nu är hög tid att afskaffa. Dess uppkomst och blomstring tillhöra i sanning icke! den berömligaste epoken af den nyare historien, hvari den dock spelat en ganska stor roll, och så bör den försvinna i den mån bättre föreställningesätt göra siggällande). Att dertill bidraga genom ett manligt föredöme, är en man värdigt. Om också professor N. icke varit den iörste, som gifvit ett sädant föredöme, har han dock varit den mest framstående och bemärkte, och derföre hoppas vi ock, att mer än en skall följa hans exempel. Posttidningen framträder i sitt Måndagsblad med en artikel , för dagen, hvari tidningen till slut förordar upprättandet ARN 12 AJ JA RM