Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 2

betäcka förlusterna. ——Rka2 i — Göteborg d. 30 December. Den allmänna meningen har länge skiljt och skiljer ännu, vid underrättelsen om de s. k. ,,Ordensutmärkelserna, mellan de båda kategorierna: att , vara förtjent af den mottagna orden, och att hafva icke förtjenat den. Det inträffar, då man erfar en sådan tilldragelse, att der tillägges: Ja, han var verkligen förtjent deraf — hvari ofta ligger en undertryckt tanke på att det vanliga förhållandet icke är sådant. Eller ock låter det såsom ville man säga: ,Ni ser ändå, att äfven den verkliga förtjensten här blir ihågkommen. Detta försvar innebär i sjelfva verket ett temligen ogynnsamt bedömande af det sätt, hvarpå de s. k. riddarordnarne utdelas. men det utgör ännu alltid ett godkännande af sjelfva detta dekorationssystem såsom grund för förtjenstens belöning. Det är likväl denna sednare punkt, som bör en gång allvarligt skärskådas. Man har väl i alla tider haft något sätt alt offentligt erkänna mera tramstående borgerliga dygder, och detta med rätta: ty om också den verkliga dygden eller den goda handlingen, från individens synpunkt, har sin bästa belöning i det egna medvetandet, så tillhör det likväl öfriga medborgare, liksom äfven samhällets styrelse, att tacksamt erkänna hvarje oegenayttig verksamhet och handling för allmänt väl. Men frågan är nu, på hvad tt ett sådant erkännande lämpligast och värdigast bör ske? Att låta det bestå uti upptagandet säsom ledamot i ett samfund af utmärkta män, vare sig de kallas ,riddare, eller bestå af lärda eller konstnärer, — är ett sätt, som ej är att förkasta, utan hvilket fastmer verkligen kan, vid många tillfällen, vara ett erkännande af verkligt värde. Men om våra s. k. riddar-ordnar en gång egde denna betydelse, så ega de densamma icke längre. Nu inskränker .sig utnämningen till en s. k. ,,riddare helt enkelt till en , dekoration, hvilket också blifvit det vedertagna namnet, d. ä. till en stjerna eller ett band, som hänges såsom ett slags prydnad på bröstet. Det är, eget nog, för männerna dessa belöningar blifvit införda, under det qvinnorna, som eljest anses sätta det högsta värdet på yttre prydnader, icke deraf erbållit del. Om emellertid saken stannade vid denna , dekoration på en rock, så vore derom mindre att säga — det vore en barnslighet, ingenting mer eller mindre — men det oegentliga och klandervärda i systemet ligger deri, att mannen skall sjelf presentera sin förtjenst och sin dygd inför allmänheten. Det är och blir fåfänga, och om äfven denna svaghet, såsom varande ganska allmän, icke må individuellt alltför strängt bedömas, så bör den likväl icke offentligt uppmuntras. När Englands regering gifver en man, som räddat en skeppsbesättning, till belöning ett guldur med inskrift; eller när medborgare gifva en hederspresent, så ligger deri en belöning, som kan utgöra en dyrbar familjeklenod; men om en man bure på sin rock något slags tecken, hvarmed han ville angifva, att han emottagit en sådan belöning, så skulle man utan tvifvel deri se en narraktighet, som mycket förringade hans anseende. Och ändock finner man det icke stötande, att en man, genom en stjerna eller medalj på bröstet, visar inför allmänheten: ,,Se hvilken utmärkt man jag är! Häremot kan invändas, att dekorationen icke innebär annonseringen af den egna förtjensten, emedan den utdelas åt mången, som icke har några framstående meriter, utan endast uppnått en viss tjensteålder eller ådragit sig den utdelande monarkens särskilda välbehag. Detta blir likväl en annan sida af saken, och hafva vi i det föregående endast talat om dekorationen såsom ett yttre vedermäle at en verklig förtjenst. Men har man ogillat dekorationssystemet ur den förra synpunkten (den verkliga förtjenstens), så måste vi ännu mera ogilla detsamma såsom en yttre skylt för en lång tjenstetid, eller såsom ett vedermäle af en personlig ynnest från en monarks sida. Åtminstone böra då sådana ynnestbevis noga skiljas från förtjenst-be