Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1868, sida 3

uppmuntra hans sorgsna själ och styrka hans utmattade ande; Jessie med sina ljufva, kärleksfulla ögon och sitt lycksaliga ansigtsuttryck; Ralph, deltagande och vänlig, ehuru sjelf något blek af trötthet och öfverretning, — nästan förvirrad, ehuru lycklig öfver den plötsliga popularitet, hvaraf han såg sig omgifven. Äfven mr Alfred Leragstöne stod der, häpen och för första gången i sin lefnad verkligen slagen, men ifrig att lemna all möjlig upprättelse åt den oskyldige unge mannen, mot hvilken han hade hyst ett så grundlöst, men bittert hat. Bertrams gamle pastor var naturligtvis der, gubben Jerrard och ett par andra välkomna, kända ansigten; ja, den stackars tröstlöse fången, som för två timmar sedan hade känt sig så ensam, likasom öfvergifven af alla, äfven af Jessie, och som trott att han måste bemanna sig för att möta utsigten af en vanärande död; ensam, utan en enda vänlig röst, som bad honom ej förtvifla utan hysa godt mod i sin oskuld, tycktes nu sväfva i fara att öfverväldigas af ifriga lyckönskningar och vänskapsbetygelser af en ,,skara vänner. (Forts.)