Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1868, sida 2

mindre an 19 101ut varit for vetenskapen alldeles okända. , Troligen komma, yttrar den förtjenstfulle, nyligen aflidne man (C. II. Boheman), som beskrifvit dessa, ,fortsatta undersökningar att bringa i dagen en och annan art, ehuru dessa ej torde blifva särdeles mångak — ett yttrande af en vetenskaplig auktoritet, som ej lät hoppas synnerligen stora skördar på detta filt. Förhoppningarne hafva dock blifvit öfverträffade, i det att under sommarens lopp ett antal af 70 å 80 arter blifvit anträffadt, och att bland dessa många nya förefinnas, kunna vi sluta till deraf, att blott de 12 arter, som iakttogos på Becren Island, 11 förut eej varit beskrifna. Förunderligt förefaller det onekligen vid första påseendet, att den insckt-grupp, som här uppträder i största såväl artsom individ-antalet, är just den, hvars arter genom sin bräckliga och svaga kroppsbyggnad synas minst skapade att uthärda ett hårdt och rått klimat (myggor) — en egendomlighet, som utan tvifvel finner sin förklaring i den korta tid, som de behöfva för genomgåendet af sina första j förvandlingar. Deremot saknas t. ex. de högre utvecklade skalbaggarne 2); af fjärilarne förekommer sparsamt en enda mallik art o. 8. v.; framför allt frappant är den totala bristen på sådane, som (utbildade eller såsom larfver) lefva af ruttnade djuriska ämnen, ett förhållande, som sammanhänger med den otroliga långsamhet, hvarmed förruttnelse och förmultning här försiggå. Återstå dock de talrika renhjordarne — och hvaraf kunna de hemta sin näring? För dem äro skälspäck och ,,borgmästarestek lika oaptitliga som torsk, räkor och myggor; de äro uteslutande anvisade till växtriket. Väl är det sannt, att detta på en eller annan fläck uppträder i en relativ yppigbet, men — renarne äro många, joch dessa lyckligt lottade platser äro både få och små. Isynnerhet på sådana öar, der endast här och der ett magert grässtrå eller en fjällvallmo synes: uppsticka ibland de nakna stenrösen och der renmossa samt andra högre laf-arter höra till sällsyntheterna, förefaller det hardt när oförklarligt, att dessa djur med tillhjelp af björnmossa (Polytrichum), de spridda grässtråna, unga vallmofrukter 0. s. v. kunna ej blott lifnära sig, utan äfven blifva till den grad smäckseta, att ett 3 —4 tum tjockt fettlager om hösten finnes a lagradt. Men sedan kommer den lång vintern! Icke bortsofva de denna i någo ide, ej heller kunna de undanskaffa d ofantliga marken täckande snömassorna och, äfven om de kunde det, hvarti skulle det gagna? På dem kan man der före ej blott tillämpa det välbekanta u trycket att ,hans dinr var näst till svält, utan man har anledning att antaga, att de bokstafligen nästan endast ,letva på hulletk. Också äro de om våren så godt som blott skinn och ben, och deras om hösten ytterst läckra kött är då alldeles oätligt. Vi lemna dock nu djurverlden för att nämna några ord om det botaniska utbytet. ,Hvad i all verlden kunna två botanister hafva att uträtta på Spetsbergen? — har jag ej sällan hört med oförställd förvåning yttras, då tal varit om Sophias färd. Onekligen skulle denna förvåning vara fullt berättigad, såvida vegetationen vore så ytterst torftig, som den stora allmänheten tyckes föreställa sig. Ja, jag har t. o. m. fått besvara sådane frågor, som den: , finnes någon enda blomma på Spetsbergen? — Faktiskt är emellertid, alt expeditionens botanister gerna skulle hafva sett, att de haft ytterligare tvenne kamrater för att medhinna en ännu fullständigare och noggrannare undersökning af de besökta trakterna, än de nu, äfven med bästa vilja i verlden, förmådde. Hufvudmassan af Spetsbergens fastland täckes af den s. k. inlands-isen, närmast att förlikna vid en gigantisk insjö af is, hvilken söker sig utlopp till hafvet genom talrika, likaledes af is bildade strömmar (glacitrer), som i väldiga kaskader nedvältra sina frusna vågor i oceanen eller gifva upphof åt de bäckar och elfvar, som lv genomkorsa det isfria låglandet. Att här, v. i sjelfva denna isöken, ej kan blifva tal om någon vegetation, är naturligt; endast d den ,röda snön (en mikroskopiskt liten d algart) gifver här och der en lätt anstryk-k n fö Så sm AA mö rom sm — 27 S-—OA —f — — F— mr HH m AA KA — S—— Br mm Am mm mL — ——— c — Q TOMMA — OAS uu AHAHgSaDOO OLdH?2W— —) — — DD AA AM AV At AM MA MM FR ning åt fjällsluttningarnes hvita snömantar. Men nedanför dessa glaciertäckta sträckor utbreda sig flerestädes lågland eller d höja sig snöfria sluttningar och fjäll, och sh) här kan man säga så godt som all vegeta-d tion vara koncentrerad. Vända vi vår ffi uppmärksamhet till de högre, s. k. sanero-r gama växterna, få vi ingalunda föreställa b oss, hvarken att de bilda några lundar b och busksnår, ej heller att de äro förenade mn till gräsmattor eller blomstertäcken. Der sk tid är längesedan försvunnen, då här fun-b nos några träd och buskar, om jag förbiser några ynkliga, risiga krymplingar st af det senare slaget, och knappast annor-sat städes än på mot söder vettande klipp-ser branter under fogelbergen visar sig en ut vegetation, som genom sin yppighet på-sbe minner om sydligare trakters. Cochlearier, m Ranunclar, Saxifrager och gräsarter nå påv: sådane lokaler ofta mer än en fots höjd, sa och t. o. m. till mer än 2000 fots höjd lic öfver hafvet kan man der anträffa en gan