Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1868, sida 3

A290 — Barnen på Julaston. Hvad är för stoj och larm? — Jo, barnen stimma; De äro alla vakna, längeseln. De eljest sofva sött vid denna timma, Men nu... En reser sig i bädden, ren, Och ropar, utaf liflig fröjd betagen: .Julafton heter hela denna dagen. Och straxt vid kakelugnens milda flamma De kläda sig — ack, huru fort, mot förr. Och alla skynda genast ut till mamma Och följa henne mellan skåp och dörr. Men midt på förmiddagen suckar Ellen: ,Hvad dan är lång! Vi lefva ej till qvällen. Hvad stök! Hvar qvinna inomhus är trägen Vid sysslan. Middan kommer, fastän sen. Nå, barn, hvar har aptiten tagit vägen? Ni ären ju så mätta, hvar och en. Men hvarje barn sig tyst på stolen vrider Och ser på klockan om ej tiden lider. Jo, det är skymning. Gläd dig, barnaskara! Nu julgran prydes uti hvarje hus; Ty ljust och gladt på juln det måste vara! Se, sjelfva himlen tänder sina ljus. Dock, barnen, uti kammarn stängda inne, Ha ej för himlens stjernor något sinne. O, hvilken undran! Hvilken längtans pina! Dock, ändtligt blir det slut på detta tvång, Och barnens blickar af förtjusning skina. Salsdörrarne med buller och med bång Slås upp, och derifrån ett ljushaf strömmar, Mer skönt, än uti barnens ljufva drömmar, Se, hvilket julbord . .. öfverfullt af gåfvor. Leksaker, böcker, kläder... O, hvad fröjd! Och bröd och namnam, uti rika håfvor. Ett grenljus tronar från armstakens höjd. Så många grenar, se — ty glömd är ingen — Som länkarna i glada syskonringen. Och syskonringen nu i polska springer; De stora och de gamla dansa med. Se barnen... der är lif i hvarje finger. På sådan fest se himlens englar ned Och flägta med den silfverhvita vingen. Mer skuldlös är ej någon fröjd; nej, ingen. Ja, dansen, leken, glada barn, och njuten Af allt det goda julen er beskär. Han ilyr så snart, den vingade minuten, Och blixten lik han genast borta är. En trolös verld derutanföre väntar: Gif akt! gif akt! — den ren på dörren gläntar. — Så talar mormor och i famnen trycker En efter annan af de kära små, Vid hvilkas innerliga fröjd hon tycker Sig barn på nytt. ,Ack, suckar hon, ack må Så sent, som möjligt, verlden dig förvilla Med sina många frestelser, du lilla! .Lef så, att städse någon blomma finnes Qvar från din flydda barndoms paradis, Att utan förebråelse du minnes Den tid, då du var mera säll än vis. Väl, om du en gång, prydd med glädjens kransar, Med egna barn omkring en julgran dansar. WILHELMINA.