Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1868, sida 2

kännedom att hennes sista hopp hade svikit henne, — det hårdt tillkämpade löftet brutet, och ingen Ralph Humphrey tillstädes — var för mycket äfven för Jessie och hennes förtröstan, och efter detta bönfallande skri, som hennes instinkt snarare än hennes förstånd hade aftvungit henne, förlorade hon för ögonblicket all förmåga af handling, — nästan af tanke. Likväl hade hoppet ännu icke helt och hållet öfvergifvit henne. Hon visste detta, ehuru hon ej kunde säga hvarför, och hon kände en liflig önskan att samla sina krafter och hålla sig beredd till handling. Den rörelse, som Jessies skri framkallat, hade emellertid lagt sig, endast fångens ansigte beskuggades ännu af handen, som han upplyftat i det ögonblick detta förtviflans skri nådde hans öron; föröfrigt var hopen lika lugn som innan det hade blifvit uppgifvet, -ehuru det var en yttring af ett nära bristande hjerta. Ett par vittnen kommo nu fram sjelfvilligt för att skildra fångens karakter; bland dem den gamlo presten i hans födelsebygd samt den gamle vaktmästaren, hvars hjertliga ord Ralph en gång hade meddelat Bertram; men ack, deras vittnesbörd, ehuru sannt och varmt afgifvet, tycktes nu vara detsamma som intet, gent emot den förfärliga sammanfattningen af fakta och bevis, isynnerhet som ingen skicklig sakförare gjorde något af detta magra ämne, Kärandernas sakförare uppsteg nu åter, men denna gång var hans tal ännu kortare än förra gången. Derefter kom domarens framställning till juryn. Den var ej lång, men sakrik. Han vidrörde alla de misstänkta omständigheter, hvilka tyck